”Egentligen finns inte särskilt mycket att säga om dagens alster författat av Lars Lindström. Dock innehåller det ett par roliga ingredienser, som gör att jag ändå inte kan låta bli att lyfta fram det.
Till att börja med är resonemangen så förutsägbara att det blir komik redan där. Folk röstar på Sverigedemokraterna för att de är oroliga för sin egen privatekonomi och känner ett utanförskap. De är också rädda för det okända. Slutligen är naturligtvis väldigt många av dem rasister.
Det originella i dagens attack mot SD är dock ett antal mejl som han redovisar, och inte alls förstår, men som jag förstår mycket väl:
”Bland alla mejl de senaste veckorna finns en ny, märklig förklaringsmodell till varför Sverigedemokraterna kommer att växa. Flera hävdar att de kommer att rösta på SD på grund av det jag och andra journalister skriver.”
”Jag är inte Sverigedemokrat men det du just skrev var lågt, att du inte skäms. Sådana artiklar gör att jag funderar att rösta på dem”.
”Själv håller jag snart på att bli SD-väljare på grund av er journalister”.
”På grund av den i sig lovvärda kampen mot rasism och främlingsfientlighet tvingas jag av journalister, kändisar och politiker att rösta på SD . Ett parti jag inte tror på och vars värderingar jag inte delar.”
Eftersom Lars Lindström i sin krönika raljant ber någon som förstår logiken att förklara, kan väl jag ta på mig den uppgiften. Svenska journalister har nämligen sedan länge frångått uppgiften att rapportera om händelser, till förmån för den mycket viktigare uppgiften att uppfostra hela folket.
Då den svenska journalistkåren dessutom är en synnerligen homogen bunt, driver de sina kampanjer som en enda man. Dag ut och dag in, får vi läsa förvridna, tendentiösa och falska berättelser om Sverigedemokraterna. Vad ovanstående mejlare antagligen har insett, är att frågan om Sverige och framtiden har blivit så mycket större än bara frågan om invandringen.
Det handlar om hur vi har blivit en demokratur. Hur vi har fria val, men ett enormt osunt debattklimat, där ett fåtal individer på Södermalm inte bara bestämmer vilka ämnen som får tas upp, utan framför allt vad slutsatserna ska bli.
Betänk bara den enorma indignationen det väckte när SVT ställde den oförlåtliga frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. En egentligen fullt berättigad fråga, men som skapade ett trauma för hela medieetablissemanget i månader framöver.
Journalister är den samhällsgrupp som ständigt har lägst förtroende bland svenskarna, och det av goda skäl. Om detta etablissemang säger att det finns just ett parti ni inte får rösta på, gör ni förstås alldeles rätt i att rösta på just det partiet, även om ni skulle ha invändningar mot dess program. Invandringen måste naturligtvis stoppas, men även bland det osunda medieetablissemanget behövs det röras om rejält.”
Fler alster på tobbesmedieblogg.blogspot.se