Svenska filminstitutet, SFI, hade bjudit in till paneldiskussion om digitaliseringen av filmarvet – ni vet alla våra gamla härliga svartvita filmer som snart är 100 år. Lena Adelsohn Liljeroth bryr sig inte om detta alls och låter Sverige vara det enda land som låter filmarvet hamna på tippen.
Nicola Mazzanti, chef för belgiska filmarkivet och ordförande i den europeiska filmarkivfederationen, underströk att de europeiska filmarkiven, inklusive det svenska, redan gått in i den dödskamp som man brukar varna för snart ska sätta igång. Tiden är knapp.
De scanners som möjliggör digitalisering av de analoga 35-millimetersfilmer som nu förvaras i frysar i Filmhuset och på filmarkivet i Rotebro finns på marknaden i max tio år till. Till de analoga projektorer som ännu är i bruk går det inte längre att köpa reservdelar. När de sista ålderdomliga maskinerna hostar till och dör är de 2 500 långa och 6 000 korta svenska filmerna i SFI:s arkiv – hundra år av svensk filmproduktion – inte längre filmer. De är skrot. Plast, metall, acetat, polyester. De duger på sin höjd till fyllnadsmaterial i vägbyggen.
Kulturdepartementet har möjlighet att göra en ovärderlig insats, men bryr sig inte det minsta. Och det handlar inte enbart om att bevara, med den digitala tekniken skulle det bli möjligt att tillgängliggöra filmhistorien på ett helt annat sätt än tidigare, via webben, dvd, tv, digitala biografer.
Övriga länder måna om arvet
I Finland får filmarkivet motsvarande åtta miljoner kronor årligen för att digitalisera filmarvet. British Film Institute har börjat överföra alla brittiska filmer till hårddiskar. I Frankrike har 400 miljoner euro avsatts för att digitalisera 10000 filmer under en sexårsperiod.
Ifjol äskade Filminstitutet 65 miljoner kronor för den kommande femårsperioden från kulturdepartementet för att kunna börja med de tusen första långfilmerna. Det blev nej. Inte en krona. På Filminstitutet har man ändå känt sig tvingad att sätta igång, och har vänt ut och in på sin budget. 20 filmer ska scannas 2013, bland annat Hasse Ekmans ”Flicka och hyacinter” och Stefan Jarls ”Dom kallar oss mods”. Det finns förstås en prio-lista.
Att Filminstitutet tvingas sovra hårt för att rädda film som är extra ”värdefull” är antitesen till ett arkiv. Det är som om en myndighet skulle gå in hos svenska bokförlag och bibliotek och rensa bort alla fysiska spår av ”värdelösa” böcker. På en annan paneldiskussion i höstas försvarade kulturministern beslutet att inte lägga pengar på digitaliseringen av filmarvet med förnumstigheter som ”det finns inte pengar till allt” och ”museerna vill också ha mer pengar”. Exponerat kan påminna om massinvandringen också.
Det var sorgligt att höra kulturministern. Särskilt argumentet att man inte kan slösa hur som helst med ”medborgarnas skattepengar”. Svensk filmproduktion har bekostats med just medborgarnas skattepengar de senaste 50 åren, via det beryktade filmavtalet. Det är svenska folkets gemensamma filmarv som regeringen nu slänger på sophögen. Det har kanske inte Lena Adelsohn Liljeroth tänkt på, skriver Karoline Eriksson på SvD.
