Hur klarar man vården av äldre idag och i framtiden? När den s.k. silvertsunamin, ”åldringsvågen”, slår till, kommer det inte att finnas någon palliativ vård värd namnet för de äldre. Vägen är redan utstakad! En mycket viktig orsak är naturligtvis massinvandringen.
Men om massinvandringen får man i pk-Sverige icke tala om. De många sjuka nybyggarna, som kräver dyrbar vård, tar i snabb ökande takt hand om de skattemedel vi svenskar betalar in varje år för att få en god vård för ALLA våra åldersgrupper. Räcker inte pengarna, skär politikerna först ner på de gamla, som saknar röst och alltmer betraktas som enbart en onödig kostnad. Ättestupan kommer framgent att bli verklighet, om inget radikalt görs.
I Dagens Medicin kunde vi den 14 mars läsa en debattartikel med rubriken ””Palliativ vård en modern ättestupa” skriven av Olle Svensson, professor ortopedi, och Yngve Gustafson, professor i geriatrik.
”Fattigvårdsauktioner förbjöds 1918 men har återuppstått i det fria valet av äldreomsorg och i det fria vårdvalet. Nu missgynnas och utestängs de sjukaste och äldsta från en anständig vård. Man bryter flagrant mot hälso- och sjukvårdslagens §2 där det framhålls att behoven – inte efterfrågan – ska styra.
[...]
Sverige har minst antal vårdplatser i Europa i förhållande till sin åldrande befolkning. Visserligen lever vi friska längre men med ständigt allt större vårdbehov. Antalet människor med exempelvis demenssjukdomar ökar från i dag 160 000 till 400 000 år 2050, liknande säkra prognoser gäller för andra folksjukdomar som höftfraktur och cancer.
Samtidigt med slakten av sjukhusplatser har vi minskat platserna i särskilda boenden från 130 000 till 90 000 de senaste 15 åren. Vad har regeringen gjort? Jo, man inför ekonomiska styrsystem som gynnar behandlingen av väljare med lindriga sjukdomar. Man betalar till och med ersättning till kommuner och landsting om de lyckas att ytterligare utestänga gamla människor från akutsjukvården. Den populära vårdgarantin gör automatiskt att sjukvårdsleverantörerna inriktar sig på det ekonomiskt lönsamma: Så blir det ju med naturnödvändighet när man leker affär på riktigt. Tyvärr har etik och moral inte någon större chans mot Mammon, speciellt som man har vattnat ur läkarens personliga ansvar.
[...]
Ultrakorta vårdtider och bristfällig kontinuitet ökar snarare än minskar kostnaderna – samtidigt som de också ökar intäkterna genom nya korta vårdepisoder! Om man härtill lägger den närmast groteska satsningen på väljare med lindrigare åkommor – Stockholm är ett av de områden i världen som har högst koncentration av magnetkameror – så framstår det moraliska dilemmat i bjärta färger.
Hur möter regeringen utmaningen med allt fler mycket sjuka gamla människor? Man inför en modern ättestupa som kallas palliativ vård. Palliativ vård innebär mycket vällovligt att man alltid ska lindra svårt sjuka människors lidande. Men vad händer då man nedprioriterar och utestänger gamla människor från snabb utredning och behandling av akuta komplicerade sjukdomar/skador? Många dör i förtid vilket kanske kunde te sig ekonomiskt lönsamt på kort sikt. Men ofta drar det bara ut på lidandet med en onödig invaliditet och funktionsnedsättning som drar högre kostnader genom långa vårdtider. Pennywise & poundfolish!
Rehabiliteringen av gamla människor är i dag nästan utplånad i den svenska akutsjukvården, vilket även ekonomer och politiker borde beklaga, ty god vård är billigare än dålig vård. Men det avgörande argumentet är att sjukvårdens primära syfte är humanitärt snarare än ekonomiskt. Det är ett axiom att varje organisation åstadkommer exakt det resultat det är designat för. Vad gör regeringen? Jo, stoppar huvudet i sanden och tänker med fjädrarna – vilken vindriktning ska vi springa efter i dag?
Tänk om och gör rätt – ge sjukvården och äldreomsorgen förutsättningar för att möta silver-tsunamin med en värdig och kompetent vård. Sjukdomspanoramat är i dag annorlunda än för 20 år sedan och den framtida utvecklingen är skrämmande. Vården och omsorgen av gamla människor, även de som inte kommer att rösta i nästa val, är ett tungt mått på ett civiliserat samhälle.
Göran Hägglund och Maria Larsson, varför inte läsa om prioriteringsutredningen från 1995? Varför ska de som inte kan springa ständigt gå före dem som inte kan gå?”