När man trodde att man hört alla stupidiheter angående att polisen gör sitt jobb som de är ålagda, så hittar man nästa skruvade svammel och trams. Det är en dikt, uppstyckad i tre delar som publiceras i tre olika politiskt korrekta tidningar. Den vi återger här är mellanakten.
Dikten, om man nu kan kalla det för det som media gör, består av brottstycken ur brev och berättelser från människor som flydde från slaveriet i den amerikanska södern eller gömde sig undan nazisterna under andra världskriget, samt av den ström av varningar om inre utlänningskontroll som under lördagen 16 februari strömmade in till Facebooksidan REVA Spotter.
Detta är alltså den andra delen av dikten. Den första publicerades i Aftonbladet 22 feb, den tredje och sista delen publiceras på Helsingborgs dagblads kultursida 28 feb. De stora ”poeterna” är Johannes Anyuru och Sara Westin. Vi vet inte om man behöver någon olaglig substans i kroppen för att begripa ”dikten”, eller om diktarna hade det, men ok.
”Mästerverket” nedan:
Det var väldigt fuktigt och mörkt. Jag var rädd. Jag skakade. Jag försökte vara lugn och det enda jag frågade pappa var ifall det var långt kvar tills vi var framme. Jag började förstå att mina föräldrar inte kände till något av sorgen jag bar på och inte ville veta något om mitt dolda förflutna. Jag började tro att mina känslor inte var viktiga för en enda människa.
En kloakarbetare kom med ägg till oss, han bar dem med tänderna. Han var tvungen att krypa för att nå oss.
Det sipprade vatten över väggarna.
16:30 biljettkontroll Gamla Stan.
Min lillebror var aldrig rädd.
Jag längtade efter att se min storebror eftersom jag trodde att han skulle kunna skydda mig. I hopp om att få syn på honom, tittade jag rutinmässigt ut genom ett nyckelhål när ingen såg mig.
Det senaste tipset vi har fått in kom kl 16.30. Kanske betyder det att Reva-poliserna fått ledigt idag (man kan ju hoppas!), men om inte: glöm inte bort oss i lördagsvimlet!
Vi sökte skydd i ett förråd, gömda i det allra innersta hörnet under en hög med cementsäckar. Jag lutade mig mot min lillasyster och kände hennes hjärta smattra.
Jag såg uppslagna dörrar, möbler i oordning, fjädrar rivna ur sängkläder, svävande i luften.
Hennes främsta bekymmer i livet var förutom hennes betyg hennes fräknar. Hon spenderade alla sina lunchpengar på exotiska krämer för att befria sitt ansikte från dem.
Nu var hon borta.
Polis vid T-bana Slussen Kl 19:00.
Till en början var jag mycket rädd, men senare vande jag mig vid det.
Vi blev förföljda till Boston av jägare från Georgia.
Min mor gav mig till en man från ”underjorden”. Det var för att jag var judisk, sa mannen.
Jag tog mina fyra små barn och flydde.
Jag hoppas på att få höra från dig igen.
Massor med poliser och några väktare i Rinkeby. Kl 23.00.
Folk tyckte synd om oss och en dam gav oss gåsbär.
Jag kommer aldrig glömma människorna – stönande, bortdomnade skuggor – de rörde sig sorgset, tvekande.
Det är en ohygglig känsla. Du vet, du är bland människor men du är som på en öde ö.
Total isolation, total ensamhet.
Varje gång jag försökte bryta tystnaden blev jag snabbt påmind av andra vilken tur jag hade, mer tur än de flesta.
Danuta och Maria skaffade falska ID-kort åt mig och min syster. Vi gömde oss nedsänka i vatten hela natten. När morgonen kom gömde sig också andra i vassen och jag hörde en vakt ropa: ”Jag ser er där; kom fram!”
De flesta lydde, men vi gömde oss i vattnet i ytterligare flera dagar.
Jag drog fram en resväska från under min säng och la henne i den och sa till henne: ”Du får inte gråta och inte prata. Du får inte säga ett enda ord eller ropa”. Hon hade rött hår, ett fräknigt ansikte och var alltid prydligt klädd i en svart skoluniform med en lysande vit krage. ”Om du gör ett enda ljud kommer de att ta dig och du kommer dö”.
Jag färdades på natten: låg lågt hela dagen… jag stannade inte en enda gång: så stor var min rädsla för att vara förföljd av slavägarnas jakthundar från Södern.
10 poliser söker igenom tåg på Medborgarplatsen. Kl 23.30.
Medan övervakaren åt kvällsmat tog jag av mig skon och slank ur kedjan och sprang. Jag sprang… jag hörde rop efter hundar att jaga mig med…
När jag tittade ut genom fönstret var bussar uppradade utanför porten.
Den natten stal jag en båt och lyckades ta mig ända till Ohiofloden… efter att ha tagit mig över den gömde jag mig på en bro som hade två våningar. Mina förföljare passerade rakt under mig och jag kunde höra varenda ord de sa.
24.00 Polis i Rinkeby, Gullmarsplan och Medborgarplatsen! De söker igenom tunnelbanetåg!
Cops in Rinkeby, Gullmarsplan and Medborgarplatsen! They are searching through subway trains!