Det är i alla fall välgörande, att någon från pk-media visar ett större mått av sans och vett än man vanligtvis får uppleva. Dahlberg har onekligen rört vid något, som pk-folket helst inte vill se komma upp till ytan.
Den för dessa samhällets dödgrävare ständigt levande ”rasismen” är ju deras verkliga och helt avgörande livsluft. Vad skulle de kunna åstadkomma utan den? Se bara t.ex på riksnarren Erik ”Myten” Ullenhag, som ju innehar en ministerpost, men ändå går an som om han tillhörde gatans parlament.
Anna Dahlbergs ledare i sin helhet:
”Myten om det rasistiska Sverige”
”Sverige blir ett alltmer tolerant land. Men den bilden dränks i den uppiskade debatten om en galopperande främlingsfientlighet. Jag minns ett samtal som jag hade för ett tiotal år sedan med min dåvarande chef, PM Nilsson. Jag hade just dömt ut det senaste amerikanska försöket att väcka liv i fredsprocessen mellan israeler och palestinier.
”Det värsta som skulle kunna hända dig är väl om det blev fred i Mellanöstern”, sade Nilsson plötsligt. Jag protesterade förstås högljutt. Om det var något jag hade brunnit för sedan jag satte foten på Västbanken för första gången var det ju ett slut på ockupationen.
Med tiden sjönk dock poängen in. Den tröstlösa israelisk-palestinska konflikten skapade mening och riktning för mitt engagemang. Jag hade inte bara investerat trovärdighet i pessimismen; jag skulle antagligen känna mig vilsen utan eländet.
Samma psykologi kan man ana bakom den växande anti-rasistiska kampen. Man har låst fast sig vid en nattsvart analys av läget och samlar frenetiskt bevis för att stärka sin tes. Dåliga nyheter får maximal exponering, även om de bara skenbart säger något av intresse. Goda nyheter däremot förbigås med tystnad.
När exempelvis Svobodas och Högra sektorns kandidater fick mindre än tre procent av rösterna i det ukrainska presidentvalet nyligen uteblev reaktionerna nästan helt. Aftonbladet Kultur, som har kampanjat om det fascistiska hotet i Ukraina, har mig veterligt inte skrivit en rad om saken.
Samma filtrering pågår på hemmaplan. Trots att alla undersökningar visar att främlingsfientligheten minskar i Sverige har den bilden oerhört svårt att få fäste i debatten. Sverige är ett av världens minst antisemitiska länder, slog organisationen Anti-Defamation League nyligen i en rapport.
Lika upplyftande är resultaten från den senaste Europabarometern 2014. Ingenstans i EU är man så positiv till invandrare som i Sverige. Hela 91 procent anser att invandringen berikar landet. Snittet i EU är 48 procent.
SOM-institutets tidsserier visar på samma långsiktiga trend. År 1993 instämde var fjärde svensk i påståendet ”Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen”. År 2009 hade den andelen sjunkit till 12 procent.
Ännu ett exempel är den årliga undersökningen Transatlantic Trends som genomförs av The German Marshall Fund. Även där sticker Sverige ut som ett land som bejakar mångfald och öppenhet i mycket större utsträckning än övriga västvärlden.
Ett annat möjligt mått på främlingsfientligheten är attityden till Migrationsverkets flyktingboenden. Just nu är 36000 asylsökanden placerade runtom i Sverige, vilket är en historiskt mycket hög siffra. Jag ringer Migrationsverket för att få en lägesbild.
Av de cirka 60 attacker som Migrationsverket har registrerat sedan starten på 2012 är det bara två som har misstänkt koppling till rasister. Det rör sig om ett hakkors som ristades in i entrédörren till kontoret i Sundsvall i september 2012 och några stenar som kastades in genom ett fönster på ett flyktingboende i Högsby i januari 2013. Resten av alla attacker står migrationsvänliga vänsterextremister för.
Kontrasten är stor till hur det såg ut under den förra stora flyktingvågen på 90-talet då flyktingförläggningar attackerades och stacks i brand. Ändå speglas inte detta i den allmänna verklighetsuppfattningen. En möjlig förklaring är att vår tolerans mot främlingsfientlighet har minskat precis som den har gjort för våld.
Det spelar ingen roll att våldet har minskat över tid. Vår upplevelse är den motsatta eftersom till och med public service numera rapporterar utförligt om de fasansfulla dåd som trots allt begås. På samma sätt blir hakkors på en skolport eller ett rasistiskt utfall mot en tiggare riksnyheter i dag. För 20 år sedan hade kännedomen förmodligen stannat på torget i stan.
Poängen är inte att förminska den rasism och diskriminering som bevisligen finns. Det pågår en otäck mobilisering bland nazister och andra rasister, och tekniken har gett hatet ny räckvidd. Numera kan de sprida sin dynga utan begränsning i mejl och nätforum.
För den som utsätts för hatet och hoten måste det kännas som att befinna sig i en krigszon. Men ingen tjänar på att vi bortser från allt det andra som har hänt. Det mångkulturella Sverige har redan vunnit. 1,5 miljoner svenskar är födda utomlands, vilket gör oss till ett större invandrarland än USA räknat som andel av befolkningen. Och främlingsfientligheten har trendmässigt trängts tillbaka.
Men Sverigedemokraternas framgångar då? Det är till att börja med inte så konstigt att en så stor demografisk förändring stöter på motstånd, allrahelst hos grupper som lever på samhällets skuggsida. Man måste också vara ärlig och erkänna att politikerna inte har svar på många av de frågor som människor ställer kring bostadsbristen och det stora sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda.
Den svarslösheten göder ett främlingsfientligt parti som SD. Den svenska debatten skulle må bra av att skilja på migrationsfrågan och rasismfrågan. Man kan ha olika syn på hur stor invandringen bör vara, utan att för den skull ha problem med mångfald.
Annars måste man ju i konsekvensens namn hävda att den reglerade invandringen i sig är rasistisk. En mindre neurotisk och alarmistisk debatt skulle måhända minska glöden i engagemanget. Men den skulle sannolikt gynna saken.”