”Nu lutar det åt att vi ska skilja oss, bara för att få hjälp med lite städning. Är jag inte gift får jag automatiskt rätt till mer hjälp”, skriver Lilian.
Jag är 51 år, har grav diabetes och lider av sjukdomen morbus dercum – ett slags fettvävnadsreumatism. Sjukdomen innebär framför allt att jag har konstant ont under huden och i mina leder.
Vissa som har den här sjukdomen kan på grund av smärtan inte ens kramas. Det kan jag, däremot får jag mer ont om jag till exempel sitter still för länge, eller försöker göra vardagliga saker som att trycka på knappar eller öppna burkar.
Min morbus dercum är autoimmun, men det finns ännu för lite forskning för att man ska veta varför den uppstår.
Bo jobbar som lastbilschaufför och är borta på oregelbundna tider. Varannan vecka jobbar han sex av sju dagar. Och då cirka 13-15 timmar per dygn.
Jag har under flera år ansökt om att få mer hjälp för att klara av vardagslivet. Hemtjänsten kommer åtta gånger per dygn och hjälper mig med de mest grundläggande behoven såsom dusch, påklädning, tandborstning och påminnelser om livsnödvändiga saker så som insulin och blodsocker.
Men trots att arbetsterapeuter och specialister menar att jag behöver maximal assistans i mitt vardagliga liv, avslog kommunen nyligen min ansökan om hjälp med tvätt och städ.
Varför? Jag är gift.
Kommunen hänvisar i sitt avslag till äktenskapsbalken, där det står: ”Äkta makar ska gemensamt vårda hem och barn, samt fördela sysslor mellan sig”. De menar att det jag inte kan göra måste Bo kunna fixa.
Eftersom man ska dela på ansvaret av hemmet frågar jag – vilken del tycker kommunen att jag ska göra? Jag får aldrig något svar.
Läs hela denna osannolika berättelse på svt.se/opinion.