INSÄNDARE ”Svensk kultur har aldrig varit något fast. Den formas och förändras varje dag av oss som lever här.”
Vet den synnerligen politiskt korrekte Peter Wolodarski egentligen, vad han säger? Han tycks i alla fall mena det. Han är långt ifrån den förste, som förnekar att det finns en traditionell svensk kultur, men som i andras ögon ligger under belägring såväl utifrån som inifrån.
Mest uppmärksamhet väckte kanske Fredrik Reinfeldt, när han efter ett möte i den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje den 15 november 2006 frankt konstaterade, att ”ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
En annan, som väckt berättigad uppmärksamhet, är den märklige Erik Ullenhag, som försöker förändra historien genom att lika frankt personligen konstatera, att vi står i tacksamhetsskuld till ”romernas långvariga närvaro i Sverige och den romska kulturen som har berikat och är en del av det svenska kulturarvet”.
Och så har vi förstås Mona Sahlin, som gjort sig känd för exv följande begåvade uttalanden:
”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet. Det ska räknas som ett plus att ha en annan etnisk bakgrund än den svenska.” (22/10 2000)
”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka.” (17/5 2001).
”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” (2002)
Och Wolodarski själv då? Han talar om antisemitism som om det vore en högerextrem inriktning i Sverige, när i själva verket det påtagliga hatet mot judar i vårt land kommer från muslimer. Malmö är ju ett talande exempel, där många judar flyttar ut p g a de antisemitiska yttringarna från muslimskt håll.
Varför talar de politiska korrekta aldrig om denna djupa muslimska intolerans? Wolodarski är ju själv jude, men han talar eller skriver
aldrig i klartext om detta, som ändå är vardag för många i vår judiska befolkning i invandrartäta städer.
Wolodarski skriver som en personlig reflexion, när kyrkklockor i Jönköping under den första maj ringde och varnade för ofred i samband med en demonstration:
”Jag minns att jag kände en stolthet över att bo i Sverige och att få verka i ett land där så många människor delade samma känsla. Vårt Sverige är öppenhetens, toleransens och olikhetens Sverige.”
Så snart det talas om svenska värden och traditioner, vaknar den politiska korrekthetens väktare som Wolodarski till liv för att förringa dem genom att trumma ut det vanliga mantrat om ”öppenhet, tolerans och olikhet”. Det låter ju vackert i tanken, men verkligheten är en annan, när vi t ex ser vad denna ”öppenhet, tolerans och olikhet” medfört i praktiken. Brotts-
statistiken är kanske det mest talande exemplet, men också här förringar eller rent av förnekar man invandrarnas överrepresentation.
Den politiska korrektheten förbjuder ju, att man talar om hur otryggheten för enskilda tilltar och hur t ex vård, skola, omsorg går kräftgång i takt med den tilltagande massinvandringen. Den som vågar dra denna självklara
slutsats öppet, får direkt räkna med att stämplas som ”rasist”, ”fascist” eller ”nazist” med de konsekvenser det riskerar medföra i form av facklig uteslutning, uppsägning från arbete eller att hängas ut i media.
Följden har också blivit, att traditionella skolavslutningar i kyrkan och julfester med traditionella religiösa inslag för våra skolungdomar och deras föräldrar förbjudits för att inte väcka muslimernas vrede. Alltid detta bugande och krypande för den mest intoleranta världsreligionen. Det är som sagt vi svenskar som skall anpassa oss, inte invandrarna. Det sa ju Mona Sahlin redan 2001.
Den ”öppenhet och tolerans” som Wolodarski och andra pk-elitister ständigt talar om är således alltid enkelriktad, d v s vi svenskar skall stå för den, men inte t ex muslimska invandrare.
Om det någonstans existerar intolerans och slutenhet i detta samhälle, så är det just hos de snabbt ökande skarorna från muslimska länder runt Medelhavet och Mellersta Östern. Att anpassa sig till demokratiska värden som öppenhet och tolerans finns inte på de ”rättrognas” agenda. Hela deras kultur sedan 1400 år är ju uppbyggd kring ett ”vi och dom”-tänkande och där alla andra, d v s de ”otrogna”, skall behandlas därefter.
P-O