Det intressanta är snarare att han uppträder som Conchita Wurst i klänning, med ögonskugga, långt böljande hår – och skägg. Som kvinna är han strålande vacker, men ännu mer är hon för alla normbrytande idealister i Europa ett kuttersmycke av oöverträffade dimensioner.
Ja, man måste nog vara spin doctor på presidentnivå för att kunna koka ihop en persona mer i samtidens smak. Politiskt korrekta entusiaster slår sig för bröstet över sin oerhörda förträfflighet, de snubblar och klättrar nästan över varandra i sin iver att vara de allra mest oförbehållsamt välvilliga och beundrande.
För när de lyckas tränga sig längst fram och bli sedda i det offentliga rummet får de samma välvilja tillbaka tusenfalt. Det beror på den enkla ekvationen att individen som blir sedd i rutan är ensam, men blir sedd av många. Det är inte roligt att titta på fysiskt handikappade personer, nej, nej. Inte heller att lyssna på människor som inte har sina hjärnfunktioner i behåll.
Så hur kan vi manifestera vår sociala godhet utan att samtidigt stöta bort dem som vi vill ska hylla oss? Jo, för dagens sociala posörer är förstås en vacker, skönsjungande men jävligt konstig figur ett perfekt redskap.
Fast, nu är ju ärligt talat inte en drag queen längre så konstig och exotisk som man gärna skulle vilja för att få stora A i godhet. Även medelsvensson tittar gärna på After Dark och skrattar initierat åt anti-sexistiska skämt på krogen. Det är därför Conchita är så sublim.
Hon skruvar till det ett varv till och låter skägget växa, trots att det måste vara hur enkelt som helst att raka sig om det är som en kvinna man vill se ut. Hur svårt kan det vara? Men genom att konstra till det lite till förlänger hon tävlingsbanan så att man fortfarande kan ligga steget före medelsvensson, som just nu är tillfälligt nere för räkning.
Lite trög fattar hon inte riktigt poängen med att vilja vara kvinna med skägg. Hon tänker väl bara att det är klart man får vara kvinna om man vill. Eller man för den delen. Vi lever väl i ett fritt samhälle? Hon fattar inte att det inte alls handlar om individens frihet – nej, den har kultureliten tagit bort för decennier sedan. Nu handlar det om att i stenhård konkurrens vara heligast.
Det är därför utgången av Eurovision song contest var given. Conchita kunde inte förlora, eftersom att rösta på henne var ett erbjudande som dagens vilsna europeer inte kan tacka nej till. Unga och äldre utan en relation till något verkligt, utan kontakt med sitt land, med jorden, naturen, materien, eller ens med en gud, har endast den flyktiga uppskattningen från andra i samma situation att leva för.
Nu räcker det inte längre med klasskamp och att kämpa mot negerbollar och nougatglass, allt det där är gammalt och redan gjort på längden och tvären. Människor utan reella värden måste ständigt förskjuta gränserna för att få uppskattning, bli någon, och känna att det finns någon mening med att leva.
Det är fruktansvärt sorgligt att vår mentala värld blivit så utfattig. Det är förmodligen därför även tonåringar mår sämre i Sverige och andra materiellt välmående länder (ja, än så länge…) än i länder som till och med nyligen upplevt krig och naturkatastrofer.
Det är en ond spiral. Vår medfödda tendens att ge och få uppskattning spelar oss ett spratt när vi via medier av olika slag kan få mer likes genom att gilla ständigt konstigare och sämre saker. Hoppsan, alla är inte så smarta – då måste vi hylla dem som är korkade. Alla är inte så snälla – då måste vi hylla dem som är grova, plumpa och våldsamma.
Det har så småningom lett till att praktiskt taget varje värde som egentligen är bra för oss och för vårt samhälle – arbetsamhet, lojalitet, vänlighet. ärlighet och artighet – blivit suspekta och ständigt ifrågasätts. Då blir vi vilsna och vet inte vad vi ska sträva efter. Och då finns bara poserandet kvar. Precis samma poserande som ligger bakom invandringspolitiken.
Symptomatiskt är att posörerna vill framställa det som om Conchita skulle vara avskydd och motarbetad. Det är givetvis den dramaturgi som behövs som relief för den egna godheten och för ”hela Europas seger idag över hatet och fördomsfullheten”. Problemet med resonemanget är att om det verkligen fanns en generell motvilja mot skäggiga sjungande damer skulle hon ju inte vunnit! Det är lätt att slåss mot dimridåer som man själv manar fram.
Nu har vi i Sverige målat in oss i ett hörn. Det är knappast möjligt att vara godare och heligare än de heligaste politikerna och journalisterna. Konkurrensen är så knivskarp att endast de mest extrema göre sig besvär. Rutan vi står på blir mindre och mindre, men ve den som skulle gå tillbaka utanför rutan. Eftersom vi hamnat där genom att framstå som goda och bra i andras ögon måste den som går åt motsatt håll per definition vara oerhört ond och dålig. Skulle vi inte håna och hata den skulle vi själva framstå som de fattiga och rädda hycklare vi är.
Vi har alltså sålt ut våra reella värden samtidigt som vi gjort det socialt omöjligt att ta dem tillbaka. Så kan vi förstå de sociala mekanismer som ligger bakom både öppna gränser, kränktast vinner, och konstigast är bäst. Man undrar med spänning vad som vinner nästa år.