Iransk medborgare med tolkbehov fick 4 år för människorov – ej utvisningsyrkande‏

Rättegången mot den iranske medborgaren Asso Rahmani med tolkbehov på farsi där advokatkostnaderna slutade på en kvarts miljon landade med fängelsestraff på 4 år för människorov, (vapenbrott), narkotikabrott och grov olovlig körning. Åklagare Jenny Alriksson yrkade EJ på utvisning.

På sidan 8 i tidningen direktpress.se kan vi läsa ett mångkulturellt reportage om den fina människan Asso Rahmani och hans kurdiskiranska högflygande brevduvor som han har importerat själv.

Åtalspunkter MÄNNISKOROV, NARKOTIKABROTT, ringa brott, OLOVLIG KÖRNING, grovt brott och BROTT MOT VAPENLAGEN

Gärningar:
Rahmani har under tiden 11-12 december 2013 i Vårgårda, Västerås och på andra orter i riket bemäktigat sig och bortfört målsäganden med uppsåt att skada henne till liv eller hälsa på följande sätt: Rahmani har den 11 december 2013 vid 15-tiden vid tågstationen i Vårgårda mot målsägandens vilja tagit tag i målsäganden och släpat och dragit in henne i en personbil.

Rahmani har sedan under färd i och i närheten av Vårgårda misshandlat målsäganden genom att slå och skälla henne i ansiktet. Rahmani har vidare under färden hotat målsäganden genom att fälla uttalanden med innebörd att han skulle döda eller misshandla henne och hennes familj samt genom att rikta och trycka en kniv mot hennes hals.

Rahmani och målsäganden har i Vårgårda den 11 december 2013 under en kortare tid befunnits sig i en lägenhet. I lägenheten har Rahmani tagit tag i och bänt målsägandens finger samt slagit henne i huvudet. Rahmani har vidare hotat målsäganden genom att fälla uttalanden med innebörd att han skulle döda eller misshandla målsäganden och hennes familj samt genom att höja en TV i  luften framför målsäganden och uttala att han skulle kasta TV:n och krossa den i hennes huvud.

Rahmani har sedan utanför bostaden tagit tag i målsäganden och släpat och dragit in henne i bilen. De har sedan färdats till Köping och Västerås. Under färden har Rahmani hotat målsäganden genom att falla uttalanden med innebörd att han skulle döda eller misshandla henne och hennes familj. Rahmani och målsäganden har varit upp i en bostad i Västerås men sedan fortsatt färden. Av den sammantagna misshandeln har målsäganden orsakats smärta, svullnad, rodnad och blånad. Samtliga hot har varit ägnade att framkalla allvarlig fruktan hos målsäganden för egen och/eller annans säkerhet till person.

Den 12 december 2013 ca kl 01.45 har en polispatrull stoppat aktuell personbil på El8, som är allmän plats, i Västerås. Rahmani har under hela den angivna tiden olovligen och mot målsägandens vilja berövat henne friheten. Rahmani begick gärningarna med uppsåt. Rahmani framförde uppsåtligen personbilen på El 8 i Västerås utan att ha rätt till det. Brottet bör bedömas som grovt eftersom han tidigare lagförts för olovlig körning. Rahmani har uppsåtligen eller av oaktsamhet i bilen haft två knivar trots att det inte var befogat.

Rahmani har vidare i bilen uppsåtligen eller av oaktsamhet innehaft ammunition utan att ha rätt till det. Rahmani har vidare den 12 december 2013 eller någon dag dessförinnan i Västerås eller på annan ort i riket uppsåtligen och olovligen använt kokain, som är narkotika. Brottet bör bedömas som ringa.

Tingsrättens bedömning
Som inledningsvis anmärkts har klart i målet framgått att målsäganden och Asso Rahmani varit ett par och att målsäganden flyttat till Vårgårda. De har lämnat uppgifter som inte i alla avseenden är förenliga med varandra om hur förhållandet mellan dem förlöpte och vad som hände mellan dem tiden före de nu åtalade händelserna. De differentierande uppgifterna härvidlag saknar dock väsentlig betydelse för tingsrättens bedömning.

Genom utredningen är klarlagt att Rahmani i sin nyinköpta bil med E.A som chaufför begivit sig till Vårgårda för att hämta målsäganden. Redan genom Rahmanis egna uppgifter framgår att hann med våld enleverat målsäganden på perrongen på järnvägsstationen i Vårgårda och fört denna till sin bil.

Det hela har iakttagits av S.L, som är helt utomstående och av en ren tillfällighet kom att bli vittne till händelsen, som beskrivit situationen sådan att Rahmani måste anses ha på ett högst våldsamt sätt fört bort målsäganden. S.L har också bekräftat vad målsäganden berättat om att dörren till bilen inte var stängd utan att hon tvärtom hade ett eller båda benen ut genom dörren då bilen åkte iväg.

Tingsrätten saknar varje anledning ifrågasätta riktigheten av vad S.L berättat. Det är således utrett att Rahmani i Vårgårda bemäktigat sig och bortfört målsäganden.

Målsäganden och E.A har samstämmigt berättat att Rahmani gav order om att bilen skulle köras mot Västerås och att E.A skulle sätta på radion med musik. Rahmanis uppgifter om den första delen av färden får uppfattas som att E.A körde runt på måfå en kortare stund innan de vände mot målsäganden bostad medan de båda andra samstämmigt uppgivit att de kom att köra ungefär en timme innan de vände.

Under denna del av händelseförloppet har målsäganden på ett detaljerat och logiskt sammanhängande sätt berättat om hur Rahmani skallade henne och gav henne ett slag samt framförde olika hot, bland annat med kniv. I viss mån har dessa uppgifter stöd i vad E.A berättat och han har också angivit att han inte kunnat iaktta allt som skedde i baksätet.

Rahmani har uppgivit att han varken burit hand på målsäganden eller uttalat några hot mot henne. Tveklöst av den övriga utredningen har målsäganden, efter att polis avbrutit färden, företett skador i ansiktet som inte rimligen bör kunna ha uppkommit på annat sätt än genom annans handaverkan. Polisen M.G har också berättat om en liten sårskorpa på målsägandens hals som skulle kunna vara tecken på tryck av en knivspets.

Sammantaget finner tingsrätten att det är utrett Rahmani under den inledande delen av bilfärden har brukat våld mot målsäganden på sätt åklagaren påstått i gärningsbeskrivningens tredje stycke. Det är också utrett att Rahmani har hotat målsäganden och anhöriga till målsäganden på det sätt som anges.

I viss mån skulle hoten kunna vara ett tecken på vilket uppsåt Rahmani får anses ha haft med hela förfarandet men detta kan under inga omständigheter omfatta hot mot anhöriga. Hot är inte ett moment inom ramen för brottet människorov, som åklagaren yrkar ansvar för i målet.

Även om Rahmani i och för sig gjort sig skyldig till olaga hot är gärningssubjektet för detta brott alltjämt Rahmani och hoten synes ha framställts som allmänt förstärkande av Rahmanis handlande i övrigt. Åklagaren har inte yrkat särskilt ansvar för olaga hot och Rahmani bör enligt tingsrättens mening inte heller ådömas särskilt ansvar för sådan gärning.

När Rahmani och målsäganden sedan befann sig i den senares bostad har målsäganden även därvidlag berättat om så väl våld som hot och hennes uppgifter är enligt tingsrättens mening trovärdiga även i denna del. Även om Rahmani förnekat att något sådant skulle förekommit i lägenheten finner tingsrätten att Rahmanis uppgifter är så återhållsamma och vinner sådant stöd av övrig utredning i övriga delar av händelseförloppet att det saknas anledning ifrågasätta hennes uppgifter i denna del.

När det gäller hoten gör tingsrätten ingen annan bedömning än avseende hoten i bilen. Genom vad målsäganden, E.A och A.R berättat är det utrett Rahmani bortfört målsäganden från bostaden till bilen på det sätt åklagaren  påstått i åtalets femte stycke (gärningsbeskrivning). Enligt målsäganden skall Rahmani ha fortsatt att under färden ha uttalat hot.

Vidare är utrett att Rahmani och målsäganden, efter att E.A lämnat bilen i Köping, besökt U.H. De uppgifter U.H lämnat om vad som sades vid besöket och hur Rahmani och målsäganden uppträdde avviker i väsentliga delar från vad Ulrika Hallström enligt vad som antecknats i förundersökningsprotokollet skall ha uppgivit i polisförhör.

Uppgifterna från U.H har lämnats på ett sätt som enligt tingsrättens mening präglats av stark känslomässig dragning till Rahmani och tingsrätten kan heller inte bortse ifrån att U.H, efter förhöret inför tingsrätten, avhört förhandlingen i sällskap med flera åhörare som åsett hela förhandlingen dessförirrnan och som således också avhört förhöret med Rahmani. Uppgifterna från U.H är sådana och har lämnats under sådana former att de måste värderas med största försiktighet.

Tingsrätten har således funnit det utrett att Rahmani bemäktigat sig målsäganden samt, på det sätt åklagaren påstått, utövat våld mot henne. För att  Rahmani därigenom skall vara fallen till ansvar för människorov erfordras emellertid att han redan vid bortförandet har haft uppsåt att skada målsäganden. Rahmani, som visserligen förnekat att han alls brukat våld mot målsäganden annat än själva bemäktigandet, har påstått att han medfört målsäganden för att rädda henne ur missbruk och social misär.

Det är utrett att Rahmani vid gripandet hade missbrukat kokain och han skall dömas för ringa narkotikabrott enligt åtalet. Rahmanis förklaring till bemäktigandet av målsäganden framstår för tingsrätten som närmast helt orimlig med hänsyn till att han således själv var påverkad av narkotika då han påstår sig ha haft för avsikt att rädda målsäganden ur missbruk. Denna förklaring kan lämnas därhän.

Genom vad A.R, vars uppgifter tingsrätten inte heller har anledning ifrågasätta, har uppgivit är målsägandens uppgifter om att hon inte använt narkotika alls på senare tid inte korrekta. Att man i förhör lämnat icke sanningsenliga uppgifter om brott eller något vanhedrande man själv ägnat sig år kan ha många orsaker och är inte alltid ägnat att påverka trovärdigheten i vad man i övrigt berättat.

Tingsrätten finner att målsägandens uppgifter om vad som omfatta av åtalet är så trovärdiga och vinner sådant stöd av övrig utredning att man bör sätta tilltro till uppgifterna i denna del. E.A har berättat om hur knivar och handskar inköptes på Biltema i Örebro medan Rahmani har lämnat motsägelsefulla uppgifter om besöket på Biltema. Knivarna framstår också som tämligen nya och är märkta ”Biltema”; det är således styrkt att Rahmani köpt dessa som E.A berättat. Vidare har E.A uppgivit att Rahmani under resan till Vårgårda på olika sätt uttalat att han avsåg att skada målsäganden.

Det förtjänar även att anmärkas att Rahmanis uppgifter om att målsäganden skulle haft narkotika även i bilen och att E.A till och med skulle ha kastat ut en s. k. joint som målsäganden skulle haft, är vederlagda av vad E.A berättat. För tingsrätten framstår det inte som klarlagt hur Rahmani avsett att bortförandet skulle avslutas.

Händelseförloppet avbröts av polis och Rahmani har uppgivit att han vid den tiden avsett att åka tillbaka till Vårgårda. Om så var fallet framstår hela resan till Västerås som helt onödig. Att ett avgörande skäl till att redan samma natt åka tillbaka till Vårgårda skulle varit att målsägandens kusin inte skulle drabbas av förseningsavgift på ett allmänt bibliotek framstår för tingsrätten som absurt.

I allt fall kom det bortförande målsäganden drabbades av att fortgå under närmare ett halvt dygn för att avbrytas av polis. Målsägandens uppgifter att Rahmani tagit av henne telefonen och att denne sedan själv eller förmått henne att använda telefonen efter hans vilja, vinner stöd av övrig utredning och det är genom polis M.I uppgifter styrkt att målsägandens telefon togs av polis från Rahmani.

Tingsrätten finner det vara ställt utom varje rimligt tvivel att Rahmani bemäktigat sig och bortfört målsäganden med uppsåt att skada henne genom att utöva våld mot henne. Åtalet i denna del är styrkt och gärningen är att bedöma som människorov.

Med hänsyn till det våld som utövades, den långa sträcka som målsäganden bortfördes och den avsevärda tid som frihetsberövandet varade samt till övriga omständigheter finner tingsrätten att brottet inte kan bedömas som mindre grovt. Det är vidare utrett att Rahmani kört bil utan att vara berättigad till det och han skall dömas för grov olovlig körning. Av Rahmanis egna uppgifter om ammunitionen, vilka inte är vederlagda, framgår att han var medveten om att denna fanns i bilen.

PÅFÖLJD
Asso Rahmani förekommer under tio avsnitt i belastningsregistret; han har aldrig erhållit strängare påföljd än böter. Tingsrätten har inhämtat yttrande från frivården. Tingsrätten har även inhämtat yttrande från frivården och läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Undersökande läkare har bedömt det som att Rahmani inte led av allvarlig psykisk störning vid gärningen eller vid undersökningen. Tingsrätten har funnit Rahmani övertygad om flera brott. Brottet människorov är brott av sådan art och har i sig ett sådant straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan ifrågakomma. Tingsrätten accepterar de slutsatser som redovisats av läkaren och påföljden kan därför inte bestämmas till annan påföljd än fängelse.

Enligt tingsrättens mening har de kraftigt försvårande momenten i den brottslighet Rahmani förövat beaktats tillräckligt genom att själva bortförandet bedömts som människorov som inte är mindre grovt. Straffvärdet får därför anses vara för detta brott föreskrivna lägsta straff. Åklagarens yrkanden om förverkandeförklaring avseende två knivar och ammunition är lagligen grundade och skall bifallas.

Med hänsyn till utgången i skuldfrågan är Rahmani skadeståndsskyldig gentemot målsäganden. Tingsrätten finner att ersättningen för sveda och värk bör stanna vid 2500 kr och att ersättning för kränkning skäligen bör utgå med 25000 kr. För människorov är föreskrivet lägsta straff fängelse fyra år.

Det är inte uppenbart att skäl för att Rahmani skall kvarbli i häkte föreligger. Tvärtom föreligger i  vart fall en påtaglig recidivfara. Rahmani skall därför i häkte avbida att påföljden kan verkställas mot honom.

Västmanlands tingsrätt dömde: