“De som gudarna vill förgöra gör de först galna.” (Those whom the gods wish to destroy, they first make mad.)
Orden är den konservative brittiske politikern Enoch Powells (1912-1998), den störste premiärminister som Storbritannien aldrig fick. De finns i det historiska tal, “Rivers of Blood”, som Powell höll lördagen den 20 april 1968. Han kunde ha tillagt:
“De som gudarna vill förgöra bör först göra journalisterna galna. Sedan följer resten av befolkningen efter.”
I Sverige har gudarna, eller vilka de nu är, lyckats. Ingen journalistkår i världen, Nordkoreas undantagen, kan jämföra sig med den svenska vad gäller mörkläggning, verklighetsförfalskning, uppfostrarnit och politisk propaganda. Det är plågsamt tydligt att journalisterna är lierade med och har sin lojalitet hos den politiska makten och inte där den ska vara, hos läsarna/lyssnarna/tittarna. Journalisterna har smält samman med makten till en politisk klass som i allt väsentligt har sammanfallande intressen.
Det tysta samförståndets sammansvärjning
Författaren Anders Isaksson (1943-2009) beskriver i sin bok “Den politiska adeln” denna särskild politiska klass som fjärmar sig alltmer från verkligheten och den allmänhet som den ska representera. Det är en det tysta samförståndets sammansvärjning där möjligheterna till ärlighet och relevans är kraftigt kringskurna, eftersom sanning utgör ett hot mot gruppens existens. Resultatet av ett långvarigt undermineringsarbete av förtroendekapitalet är att journalister i dag är den yrkeskår som är mest avskydd och har lägst förtroende av alla. Bara 24 procent av allmänheten har förtroende för journalister.
Olof Palme genomdrev paradigmskiftet 1969
I Sverige har gudarna haft stor framgång i att göra både journalister och politiker galna. En lång rad socialdemokratiska och borgerliga regeringar har i återkommande skov av vansinne öppnat Sveriges gränser för invasion från andra länder. Sedan 1980 har drygt 1,6 miljoner utlänningar beviljats uppehållsrätt eller permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Skiftet kom 1969 när Olof Palme (s) blev statsminister. Han hade till skillnad från sina regeringskolleger rest omkring i världen, studerat i USA och talade flera språk. Han lyckades dupera den övriga regeringen, av vilka de flesta bara hade sjuårig folkskola, att tro att det var Sveriges ansvar att släppa in och ta hand om människor från underutvecklade länder över hela världen. Det kallades “internationell solidaritet” och sågs som själva inkarnationen av att vara progressiv och radikal. Idéerna bars av den vänstervåg som fick verklig styrfart från 1968.
Efter 1969 skulle svenska politikers solidaritet aldrig mer handla om svenska arbetare eller den egna befolkningen över huvud taget. Den skulle sättas i strykklass, hunsas, fråntas rätten till sin nationella stolthet och identitet och beläggas med försörjningsansvar för dem som av skiftande orsaker sökt sig till Sverige. Svenskarna skulle bli de eviga skuldbärarna.
Verkliga flyktingar bara några få procent
För att exploatera vårt medlidande gör media allt för att få oss att tro att alla som kommer till Sverige är flyktingar som flyr från krig och våld i sina hemländer. Det är inte sant. Av de drygt 1,6 miljoner som fått stanna efter 1980 är 37 339 flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention. Det är mindre än 2,3 procent. Sverige är det land i Europa som tar emot flest kvotflyktingar i ett frivilligt samarbete med UNHCR. Sedan 1980 har Sverige tagit emot 46 697 kvotflyktingar.
De verkliga flyktingarna utgör alltså en mycket liten andel av dem som får PUT i Sverige. Ett utbrett asylfusk och det faktum att 95 procent av dem som söker asyl i Sverige inte visar några ID-handlingar innebär att mängder av icke asylberättigade, inklusive ett okänt antal krigsförbrytare och terrorister, släpps in i landet och beviljas PUT och möjlighet till livslång försörjning på svenska folkets bekostnad.
Journalistkåren har ett oerhört stort ansvar
Om journalisterna hade skött sitt professionella uppdrag hade konsekvenserna av denna samhällsomvälvning kunnat belysas och debatteras offentligt. Väljarna hade fått en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning, och invandringspolitiken kunde ha tagit en annan riktning. Istället smusslades förslaget under största möjliga tystnad genom hela maktapparaten fram till fullbordat beslut av en enig riksdag. Grunden till världens mest extrema politik var lagd.