Vad är det egentligen som driver en politiskt intresserad individ, oavsett om han är det på civil eller aktiv nivå? Vad är det som driver individens fortsatta engagemang år ut och år in? Handlar det om gott uppsåt eller personliga vendettor?
Kanske både och? Drivs man av viljan av att förändra samhället i en särskild riktning, eller bygger hela engagemanget på att politiken ses som ett slags tidsfördriv, det vill säga som en hobby?
Lokal politik i dom mindre kommunerna (under 30000 invånare), menar jag för majoriteten av de aktiva inte handlar om politiskt arbete i första hand. Detta har naturligtvis sina förklaringar. I små kommuner och orter så handlar politiken för majoriteten av ledamöterna i fullmäktige och kommunala nämnder endast om att få ingå ”i ett samkväm mellan människor”. Kommunfullmäktige och mindre viktiga kommunala nämnder exempelvis, blir således en mötesplats för många individer som har ett behov av att sitta och fika, äta bullar, och ”bara prata av sig lite”.
Någon politisk makt i egentlig mening har inte den enskilde ledamöten – oavsett om han ingår i majoritetsstyrets eller oppositionens lag. Under hösten 2012 så kom just denna debatt fram i dagens ljus i undertecknads hemkommun, när två moderater valde att hoppa av sina uppdrag för partiet – den ena lämnade sin ordinarie plats som kf-ledamot och den andre lämnade sin plats som ledamot i IFO-nämnden (vilket inte kanske är så konstigt…..).
Som skäl för sina avhopp angav bland annat – de numera två före detta moderaterna – att de inte ville sitta som ”knäpptysta och välkammade fågelholkar” i kommunfullmäktige respektive IFO-nämnden. Och här anser jag att dessa två f.d moderater verkligen satte fokus på en viktig sak; nämligen det att en stor majoritet av Nässjö kommuns förtroendevalda kf-ledamöter mycket sällan eller aldrig tar till orda i talarstolen; något som förmodligen är gängse norm i en stor majoritet av landets fullmäktigesalar.
Vad anbelangar de åtta partierna i Nässjö kommunfullmäktige så står det helt klart att det finns en hel del ”välkammade och knäpptysta fågelholkar” bland i synnerhet socialdemokraternas kf-ledamöter. Detta kanske inte är så konstigt, med tanke på att S-ledaren under många år i Nässjö har hetat Bo Zander – som många gånger under årens lopp har visat prov på att han blir starkt irriterad över opinionsyttringar som inte faller honom i smaken.
Det kan gälla allt från hur lokalmedia rapporterar om Nässjö, vad politiska meningsmotståndare skriver på insändarsidorna i lokalmedia, till hur debatten om Centralskolans vara eller icke vara – enligt Zanders synsätt – ”ska och bör föras i kommunala och mediala sammanhang”.
Undertecknad har följt den socialdemokratiska kf-gruppen noga sen webbsändningarna startade; och det är mycket sällan någon annan S-ledamot än Zander som går upp i talarstolen för att framföra sin mening. Denna problematik har bland annat lokalmedia tagit upp vid ett flertal tillfällen. Även bland centerpartiets och kristdemokraternas ledamöter så är det endast ett fåtal ledamöter som tar till orda. Bland övriga partier är det som tur var en mer jämn fördelning bland de som går upp i talarstolen.
Men för att återgå till S-ledamöterna; vad gör de överhuvudtaget i en kf-församling när de allra flesta av dom aldrig säger ett enda ord? Kanske är det bara Bo Zander som vet svaret på den frågan? Hur som helst så anser jag personligen att det inte är demokratiskt trovärdigt, och man får anta att Nässjös S-avdelning under Zanders styre är toppstyrt på ett synnerligen kontrollerat sätt – och denna toppstyrning och kontroll av ledamöterna är något som med stor sannolikhet är gängse norm av en stor majoritet av de socialdemokratiska lokalavdelningarna ute i landets kommuner.
Rent allmänt så anser jag att det råder för mycket ”Kalle Anka-mentalitet” i småstädernas politiska sfär. Denna mentalitet har medvetet initierats utav socialdemokratin och den marxistiska vänstern och har således utmynnat i en politisk degeneration. Många politiskt intresserade privatpersoner och aktiva i kommuner med en befolkningsmängd under 30 000 invånare tror jag drivs av andra saker än ett helhjärtat engagemang för politiskt arbete på byråkratisk nivå.
Istället är det en kombination av personliga missöden och misslyckanden i livet som gör att många drivs mot den politiska sfären; ty i politikens korridorer får man legitimitet att till stor del påpeka hur ”dåliga andra människor är”, och ”vilka fel och brister människor i min omgivning besitter”. Sedan 68-vänsterns ”revolt” för 45 år sedan så har den politiska sfären gått från att tidigare (före -68) ha varit i stort sett felfri till att idag tyvärr utgöras av marxistisk anarki och socialdemokratiskt tyranneri.
/Bekymrad Nässjöbo