INSÄNDARE av Olle Ljungbeck När Johan Ehrenberg i gårdagens ”Agenda” påstod att användandet av ordet massinvandring är liktydigt med rasism, gör han ett kvantitativt påstående till rasism. Sålunda är i dag matematik och rasism synonyma begrepp enligt den politiskt korrekte Johan Ehrenberg!
Oavsett om man vill påstå att dagens invandring har denna karaktär eller inte är hans förklaring givetvis helt ohållbar. Men om vi ändå skulle göra en jämförelse med dagens invandring och de minst fyra-fem större sådana vi haft sedan omkring femtonhundratalet så skiljer sig dagens invandring betydligt från de förra.
Dels genom mängden och dels tillströmningen under en kort tidsperiod. Trots att Migrationsverket fått extremt stora ekonomiska- som handläggarresurser går verket på ”knäna”. Tillgången på bostäder räcker inte på långa vägar till efter att ett tillfälligt asylboende skall avslutas.
Allt fler kommunalpolitiker uttrycker sin oro över att de varken kommer att klara bostadsförsörjning som att upprätthålla en rimlig standard inom vård, skola och omsorg. Utbildningen för svenska elever försämras genom tillflödet av analfabeter upp i de högre klasserna. Men skillnaden i kulturellt/religiöst hänseende avviker också stort mot tidigare invandring.
Eftersom merparten av föregående århundrades invandrare i stort kom från samma kulturkrets som den svenska gick integrationen förhållandevis lätt. Ingiftet i svenska familjer skedde utan några som helst problem. Därmed underlättades integrationen betydligt. Dagens invandrarkultur hindrar ju detta generellt. Dagens invandrare är också bärare av en kultur/religion som i sina grundläggande värderingar starkt skiljer sig från våra allmänna och av riksdagen lagstiftade sådana.
Detta är ett faktum och har i många fall skapat stora problem och som med all sannolikhet kommer att bli större.
Eftersom dessa värderingar objektivt går att beskriva är det viktigt att belysa och diskutera dem öppet och sakligt för att därmed minimera framtida konflikter mellan nuvarande svenska medborgare och de inkommande. Men här blir det stopp från såväl politiker, myndigheter och de politiskt korrekta journalisterna. Även om Du försöker beskriva dessa sakligt och så objektivt det är möjligt, klassas Du genast som rasist.
Det är här Orwells 1984 kommer in i bilden. Redan tidigare har ju vissa kritiker av mediernas och politikernas bristande sanningslidelse menat att 1984 redan inträffat. Hur som helst med ett sådant påstående. Men att vi är där nu, om detta råder ingen som helst tvekan.
I dag går det inte att vid studier av mediernas, (journalisternas), skildring av verkligheten finna något annat än att i deras sätt att presentera denna så har sanning blivit lögn och lögn blivit sanning. Detta gäller också i lika hög grad politiker som myndighetsrepresentanter. Som jag skrev tidigare så har ett kvantitativt påstående om invandring av medierna omvandlats till att vara ett uttryck för rasism!
Andra påvisbara objektiva företeelser – som mer eller mindre förnekas av de politiskt korrekta – är förekomsten av hederskultur, religiös fundamentalism, analfabetism, ojämlikhet och förtryck mot /av kvinnor, tvångsgifte, gruppvåldtäkter, hög kriminalitet, skapande av parallellsamhällen katastrofal ökning av kriminalitet där vapen är inblandade etc.
Eftersom dessa företeelser och kulturyttringar enligt de politiskt korrekta inte får nämnas vid sina rätta namn eller ens tas i munnen, även om de objektivt kan bevisas som faktiska måste vi söka orsaken till detta. Sanningen finner vi hos gamle Freud men nu även som fullt accepterad i vetenskaplig mening. Bakom de politiskt korrekta politikernas, myndighetspersonernas och journalisterna rädsla för att skåda verkligheten i ögonen ligger något vi kallar; ”Rationalisering”.
Enligt vetenskaplig praxis innebär rationalisering, ”En omedveten strategi som skapas hos individer för att klara av verkligheten och att upprätthålla en tillfredsställande självbild”. Ett förskönande av verkligheten helt enkelt. Man framhåller andra motiv än de verkliga och objektiva. Alla människor kan nog någon gång för att klara livets påfrestningar falla för frestelsen att rationalisera sin vardag. Men när det tar sig så extrema uttryck som hos dagens politiskt korrekta får det nog anses om inte sjukdom så näst intill.
Att så många av dagens journalister men också politiker lider av denna konformism kan ha sin förklaring. Båda dessa grupper lever väldigt isolerade från allmänheten och det verkliga livet. När de av andra får höra hur verkligheten kan se ut blir de rädda och olyckliga varför de förskansar sig bakom redaktionens- och riksdagens dörrar och genom rationalisering skapar de sig en helt annan bild än den verkliga för att överleva.
Att detta är fullt möjligt att bevisa att det förhåller sig så framgår ju inte minst av att journalisternas (med några få undantag) liksom politikernas verklighetsuppfattning så väsentligt skiljer sig från medborgarna i övrigt.
Den som vågar se sig själv, sin omgivning och sitt samhälle med öppna ögon är självklart en friskare person än den som hela tiden rationaliserar den. Därför är det inte fel att påstå att de som sakligt redovisar livet och samhället som det objektivt ser ut, är betydligt friskare än de som väljer att omformulera den. Kritikern når bäst resultat genom att vara saklig och underbyggd med fakta, där källan till kritiken kan redovisas.
Tillmälen av olika slag hör inte hemma i en seriös debatt och den som framför kritiken på sådant sätt riskerar att aldrig bli tagen på allvar. Det är också viktigt att alla parter i detta sammanhang har förmåga att skilja på verklig rasism och fakta.
Så Svensson genom att våga ifrågasätta de politiskt korrekta med fakta och objektiva sanningar, visar Du att Du är en frisk och mogen människa som inte faller undan för dem som manipulerar verkligheten. Så, stå på dig för Du befinner dig i verkligheten.
/Olle Ljungbeck, Gävle
eXponeratkommentar: SvT frågade, i slutet av september 2013, Johan Ehrenberg vilken bok som har fått honom att gråta. Ehrenberg svarade:
– Henrik Arnstads Älskade fascism. När han berättar om de politiska förändringarna som vi blundar för. Det är jävligt tungt.
Zigenerskan Alexandra Pascalidou fick samma fråga och svarade:
– Senast jag grät till en bok var när jag korrläste men egen bok Kaos. Romerna som jag berättar om i boken har varken el, vatten eller tak över huvudet.
Det säger en hel del om vad för slags människor som tillåts vara framträdande i svensk skandal-TV.