DEBATTARTIKELN MOTSTRÖMS från SvD april 2013 är läsvärd idag. Hur mår demokratin i dagens Europa? I en ny essä finner den norske statsvetaren Asle Toje ett återkommande mönster: de politiska och ekonomiska eliterna har förlorat kontakten med folket, och deras avfärdande av populismen liknar ibland klassförakt.
Bismarck – järnkanslern som förenade Tyskland – ska mot slutet av sin bana ha sagt: ”Jag har alltid funnit ordet ’Europa’ på läpparna hos dem som vill ha något av andra som de inte vågar kräva i eget namn.”
Citatet återfinns – och är betecknande för budskapet – i norrmannen Asle Tojes Rødt, hvitt & blått. Om demokratiet i Europa (Dreyer, 242 s), en essäistisk, provokativ och ofta mycket underhållande resa för att kartlägga nuläget i vår del av världen. Det ska genast sägas att författaren inte är en tyckare vilken som helst.
Han är statsvetare med inriktning på utrikespolitik, han har studerat i England och USA, han har varit gästforskare vid EU:s institut för säkerhetsstudier, han har publicerat sig i tidningar som Financial Times och är idag forskningsdirektör vid norska Nobelinstitutet. Titeln syftar på trikolorens färger som representerar franska revolutionens slagord frihet, jämlikhet och broderskap och vad Toje är ute efter är att undersöka hur balansen mellan de tre fungerar i ett Europa i brytningstider.
[...]
Teser har han nämligen gott om. En är att integrationen av invandrare har misslyckats i stort sett överallt och att det är mångkulturalismens fel. I Köpenhamn talar han med en invandrarkonsulent, Mohammad Rafiq, som säger: ”Utifrån läran om mångkulturalism har vi uppmuntrat olika kulturer att leva sitt eget liv, avskurna från mainstream. Vi har också funnit oss i parallellsamhällen som uppför sig på sätt som strider mot våra värderingar. Politikerna gjorde invandrarna biståndsberoende – de insåg inte att ekonomisk utjämning är meningslös utan social integration.”
I den invandrartäta Göteborgsförorten Bergsjön noterar Toje ”den vita flykten” – trenden att svenskar flyttat ut – och menar att det i första hand skett i irritation över att en politisk elit vars egen vardag är oberörd av integrationen har förvandlat just deras vardag till ett kontinuerligt integrationsarbete.
Samtidigt fäster han sig emellertid vid att de svenskar han intervjuar generellt är så rädda för att stämplas som rasister att de bara kan tänka sig att yppa sitt missnöje anonymt. Att så många europeiska länder nu har starka populistiska partier är, betonar Toje, en naturlig följd av att de etablerade politiska partierna hoppats att man löser integrationsproblem som brottslighet och biståndsberoende genom att tiga ihjäl dem.
Över huvud taget – och det är kanske huvudtesen – menar Toje att Europas eliter har förlorat kontakten med folket. Med Storbritanniens Tony Blair som föregångare har Europa fått socialdemokratiska ledare som snarast representerar medelklassen och varken kan sjunga med i Internationalen eller dricka pulverkaffe. De nöjer sig med att ganska passivt vara välfärdsstatens väktare eftersom de saknar egentliga visioner för hur den kan göras bärkraftig i en förändrad ekonomisk verklighet.
Under tiden växer inkomstklyftorna. I Europa vill man helst citera statistik från USA, exempelvis en jämförelse mellan 1974 då en procent av befolkningen lade beslag på nio procent av inkomsterna och 2007 då en procent lade beslag på närmare en fjärdedel. Men precis samma utveckling är på gång i Europa – och enligt en OECD-rapport från 2012 hör de förr så starka jämlikhetsbastionerna Norge och Sverige till de länder där klyftorna växer snabbast.
Den del av arbetarklassen som inte gjort klassresan har hamnat i utanförskap och – till skillnad från äldre tiders arbetarklass – saknar den inte bara förtroende för staten utan också inbördes solidaritet. I medelklassens ögon handlar det mest bara om en dysfunktionell underklass: som ett tecken i tiden nämner Toje 2000-talets socialpornografiska underhållningsserier med titlar som ”Lyxfällan” eller ”Ung, dum och gravid”.
Både roligast att läsa och mest spänstigt skrivna är ändå avsnitten om EU. Nej, Toje är ingalunda någon principiell EU-motståndare och liksom många andra menar han att kärnan i eurokrisen är ofullständig integration, en gemensam valuta utan gemensam finanspolitik. Samma problem finns på många andra områden från utrikes- och säkerhetspolitik till fiskeripolitik.
Man har utgått ifrån att integrationsarbetet är som att cykla, att man helt enkelt måste trampa på. Men nu har det blivit nog så vingligt. ”Man har”, som Toje åskådligt sammanfattar det, ”byggt väggarna men inte fått taket lagt. Och nu regnar det in.”
Problemet är att EU saknar folklig uppbackning. EU må ha utrustats med nationalstatens symboler – flagga och nationalsång – men Eurobarometermätningar visar att bara 12,7 procent av Europas befolkning uppfattar sig själva som européer. Politiker har också varit dåliga på att förklara EU för sina medborgare. Det beror i sin tur på att det är svårt. EU-traktater, konstaterar Toje, är snåriga också för dem som jobbar med dem: ”Språket i texterna är ofta skenbart meningsbärande, men samtidigt tillräckligt vagt för att kunna rymma ömsesidigt uteslutande tolkningar. Det här är det som kallas ’möjliggörande konsensus’ och betyder att det får bli praktiken som avgör vad man har kommit överens om.”
Framför allt har EU-elitens stora vision om EU som europeisk centralmakt aldrig lyckats förankras. Frågan är hur många européer som ens engagerat sig ordentligt för ansträngningarna. När Europeiska konventet om Europeiska unionens framtid samlades i Bryssel 2002 jämförde sig delegaterna med de stormän som skrev USA:s grundlag, men de flaggor och ballonger som staden bågnade av var ingalunda upphängda av entusiastiska medborgare, och när statscheferna 2003 skulle ratificera slutdokumentet havererade mötet i en storm av nationella särintressen.
Storbritanniens agerande illustrerar Toje med en scen ur serien ”Javisst, herr minister” där sir Humphrey förklarar hur han målmedvetet vill undergräva EU inifrån genom att arbeta för utvidgning: ”Det är precis som med FN, ju fler medlemmar det finns, ju fler synpunkter som måste beaktas, desto mer intetsägande och maktlöst blir det. I Lissabon-kompromissen, skriver Toje, har federationstanken gått upp i rök: ”Det enda som finns kvar är de kläder den skulle ha haft på sig.”
2003 demonstrerade däremot hundratusentals européer mot invasionen av Irak. I Bryssel krävde demonstranterna att EU skulle förklara Irak en humanitär zon – och EU fattade verkligen ett beslut den dagen, nämligen ”Rådsförordning som auktoriserar de kvantitativa gränserna för textiler och klädesprodukter med ursprung i Den socialistiska republiken Vietnam.”
Liksom sin statsvetarkollega Samuel Huntington som myntade begreppet ”Davos man” är Toje också starkt skeptisk mot de EU-eliter – finansmän, politiker och kändisar – som ständigt frotterar sig med varandra, bland annat just i den schweiziska bergsbyn: ”Vid kanapéerna talas det mycket om de fattiga under de fyra dagar symposiet varar. Popstjärnor och kungligheter försäkrar att de bryr sig och att vi ska göra detsamma. Här har vi en speciell form för idealism som intresserar sig mycket för ’värdegrunder’ och ’attityder’. Och så ’tonen’, naturligtvis, hur saker och ting sägs. På Davos moraliserar delegaterna mot ett system som de villigt drar fördel av. Som djurrättsaktivister i päls.”
Om Davos-mötet inte har samma prestige som förut så beror det på att dess rika onklar, finansmännen, genom finanskrisen har förlorat sin legitimitet. Vad EU trots allt har levererat är lätt att glömma bort – vem orkar komma ihåg hur besvärligt det en gång var att resa i Europa? – och nu när välståndet och jobben är hotade tänker man istället på att stödpaket till ett land riskerar att beröva ett annat land dess pensionskassa. Finanskrisen har också gjort allt fler uppmärksamma på att EU är en falsk demokrati, att det saknar ett folkligt mandat. (Till de många som skrivit om detta hör Tjeckiens före detta president Václav Klaus.)
Medborgarna orkar inte rösta i EU-valen och i Sydeuropa ritar gatudemonstranterna hakkors på porträtt av Angela Merkel. Toje är mån om att försvara EU-byråkraterna och betonar att de flesta är flitiga och hederliga men han är skeptisk till centralstyrning och tycker att nationella myndigheter har varit godtrogna och skrivit på avtal som de inte insett konsekvenserna: ”Makt man avstår ifrån försvinner inte, den hamnar bara i andras händer.” Det ligger ett värde i att försöka bevara mångfalden i Europa: om olika länder får välja olika lösningar på samma problem kan vi se vad som fungerar bäst och ta därmed lära av varandra.
Mest provokativ – och samtidigt också mest tankeväckande – är Toje när han resonerar om populism och nationalism. För eliterna är populismen djävulen själv: Angela Merkel har talat om något ont ”som aldrig tar semester”, van Rompuy har med underbart blandade metaforer talat om att ”populismens vindar står i vägen för framsteg och det europeiska projektet”. Eliterna – inte minst kultureliten – förmanar medborgarna att inte tänka i termer av ”vi” och ”dom” men gör det själva: i deras fall är det populisterna som är ”dom”.
Det finns både självgodhet och starka drag av klassförakt i deras avståndstagande: i många länder är det fritt fram att uttala sig hånfullt om populisternas utseende, klädsel och förmodade preferenser i fråga om mat. Det är som om eliten anser att de vädjar till en högre, mer universell form för folkets vilja – vad folket borde vilja – medan populisterna förmodas vädja till folkets lägre, irrationella och fördomsfulla önskningar. De populistiska partierna drabbas av selektiv moralism. När Nederländernas Geert Wilders talade för assimilering av invandrare beskylldes han för nazism, när de etablerade partierna gjorde detsamma slutade fördömandena att hagla.
Herman van Rompuy har också uttalat sig om nationalismens faror: ”Rädsla leder till själviskhet, själviskhet till nationalism, nationalism till krig.” Men Toje konstaterar att önskan om en kulturell gemenskap inte i sig kan vara av ondo och mobiliserar röster till nationalismens försvar, i första hand antropologen Benedict Anderson som säger ”nationalismen uppmuntrar till gott uppförande. Du lyder lagarna därför att de är dina lagar” och filosofen Ernest Gellner som påpekat att Europas adelsmän före nationalismens tid kände en starkare samhörighet med sina hästar än med sina bönder. Är vi på väg tillbaka dit? Inte ens den som till varje pris vill värja sig mot Toje lär kunna hävda att bristande lyhördhet är en dygd.
MERETE MAZZARELLA
Författare och professor em i nordisk litteratur.