Detta är Peters Bonuskapitel, en sorts epilog – del 4. För er som inte hängt med i de föregående tre avsnitten kan scrolla ner sist i artikeln så finns länkar till alla tre som rekommenderas att läsas först. Håll till godo av den gode Peter.
Från början var dessa texter inte menat att nå utanför min egen lilla bubbla. Utan var mest menat som en ventil över vad jag upplevt och insett över de senaste åren. Jag har inga som helst intentioner att hävda mig som ”journalist” eller skribent. Då jag anser att det finns andra som bättre förtjänar den uppmärksamheten.
Tiden sedan jag skrev de tidigare kapitlen har varit händelsefulla på olika sätt. Dels har jag insett att mina åsikter får inte överhuvudtaget lyftas fram utan att man på diverse sätt skall trycka ner mig på alla sätt och vis. En del eftersöker min adress, arbetsplats, eller vill till och med träffas för att ”diskutera” över en kopp kaffe. Då de anser mig vara sååå intressant att man skall pratas vid IRL.
Nåja, jag är inte en naiv 20-åring som går på vad som helst. Dock är det mycket tydligt att det jag säger har en farlighet i sig. Vilket de reaktioner och påhopp jag numera i en form eller annan får erfara, visar. En farlighet som troligen baserar sig på den verklighet vi numera ser runt omkring oss och som även fler och fler börjar förstå är ohållbar.
Sanningen är att Sverige är/var ett av de bästa tänkbara länderna i världen att leva i, den som säger annorlunda får ha goda argument för motsatsen. Finns det något mer generöst land över huvud taget?
Det är inget fel på vårt samhälle, vi har bara varit naiva och inte fullt ut insett vad som händer när människor fritt får tillträde till ALLT utan större kontroll och utan kunskaper om hur saker och ting fungerar i vårt land. Att man pekar ut just dessa människor är inte för att vara elak, utan för att tillförseln av människor utifrån är något som vi rimligen borde kunna styra bättre över, precis som vilket land som helst.
Och dels har jag förstått att man redan nu börjat valet, genom att infiltrera, sabotera, förminska, indoktrinera och i vissa fall säkerligen använda våld. För att få de som inte har de ”rätta” åsikterna att ändra sig och börja tycka som de övriga. Nu påstår jag inte att det är våra politiker som håller i redskapen utan istället deras säkerligen inhyrda, köpta, eller starkt övertygade anhängare som håller i klubban. För att med diverse fascistoida handlingar få som de vill.
Vad händer sen?
Eftersom antirasisterna enligt min mening inte finns, då jag anser det vara ett skapat begrepp att användas i den politiska världen. Likväl som begreppet Islamofobi skapades för att identifiera de som kritiserade Islam och Koranens budskap. Kan man konstatera att de som kallar sig antirasister använder det begreppet enbart för att göra sig bekväma i någon offentlig verksamhet, som språngbräda. Vad skulle dessa människor tycka om de skulle få det som de vill ha?
Inga nationer och inga gränser betyder inga regeringar heller eftersom utan nationer finns det ingenting att regera över. Hur skulle de då kunna leva utan alla de förmåner som nationalstaten ger åt dem som välfärd, hälso- och sjukvård, skolor, trygghet och polisskydd från de starkas välde?
Är det månntro en nattväktarstat man vill införa? Där skatten enbart går till det mest fundamentala , det vill säga försvar och rättsväsende. Övrigt handhas av kontraktsförsäkringar där utrymme för svaga inte finns i samma utsträckning som idag. Utan det är den starke som överlever, om man nu vill driva det till sin spets. Jag är väl införstådd med idéerna om ”nattväktarstatens” förträfflighet. Den har emellertid aldrig prövats fullt ut i verkligheten. Vilken kan tyckas, som en utopi och dess verklighet är grym. Men kanske vi är på väg dit. Det ”nya” naturliga urvalets tid.
Vad många historielösa människor inte tycks förstå är att Sveriges välstånd inte byggts upp av pengar som regnat ner likt manna från himlen. Det är generation efter generation av svenskar som genom århundradena jobbat, slitit, och dött på sin post. Förvisso har även en del europeiska invandrare likt holländare, tyskar, valloner varit delaktiga i uppbyggnaden, men med den stora skillnaden att nästan alla lämnade landet när man var färdiga. Inte heller lyfte de socialbidrag, de var närande och inte tärande.
Det var driftigt folk som kom hit för att bygga något. De fick inget gratis boende, inga bidrag, inga retroaktiva barnbidrag, inga ”etableringsersättningar”, inget…..De jobbade! Allihopa.
Vallonerna som kom till Sverige på 1600-talet hade expertkompetens på järnhantering, den tidens high-tech, och handplockades i princip av Gustav II Adolf. De flesta återvände till Belgien/Frankrike efter väl förrättat värv. Om det nu var så att alla invandrare som kom hit och bosatte sig, jobbade och skötte sig, eller flyttade tillbaka när de var färdiga, hade ingen brytt sig. Men nu är det ju inte så. Hur vill dessa antirasister att man skall lösa det problemet eller är man nöjd bara alla som inte tycker likt dem är borta?
Olika samhällen i samhället
Man tycks även vara av uppfattningen att alla kulturer egentligen är ganska lika med smärre skillnader såsom mat och val av helig dag. Jag håller inte med. Oavsett orsak så skiljer sig flera åt väsentligt. Jag hävdar att det inte finns något mångkulturellt samhälle i Sverige.
Det finns det svenska samhället, och så existerar det ett antal parallella sådana. Där emellan råder ett vakuum som personer likt Rosenberg och Selimovic försöker fylla. På artificiell väg vill säga. Ju mer de håller på desto starkare befäster sig det svenska och de parallella. Att vi har särskilda badtider för vissa kvinnor på grund av att deras religion kräver det, är ett uttryck för detta. Så också att man dömer ut skadestånd för att en kommunal tjänstekvinna irriterat sig över att en man inte hälsade med handen, eftersom hans religion inte tillät det.
Om jag bjuder in människor i nöd till mitt hem så förväntar jag mig att de tar seden dit de kommer, följer mina regler och inte börjar bete och anse sig som en del av min familj. De kan vara inneboende och kanske till och med delägare om de betalar för sig, men familj blir de aldrig.
Om man lyckas förändra människorna i en mångkultur till att bli monokulturella, alltså har samma kultur och värdegrund, så kommer en viss stabilitet att uppnås. Men då har man heller inte kvar en mångkultur. En fungerande mångkultur existerar när människor med olika tro, olika regler, olika sociala koder, olika sätt att hantera skuld och skam, olika uppfostran och andra olikheter lever sida vid sida utan friktion eller konflikter. Det är ett teoretiskt scenario som fungerar endast i just teorin.
De flesta områden som löd under Rom var ju ganska autonoma. Så länge de betalade skatt till Rom och inte fick för sig att göra uppror (Pax Romana) så var det förhållandevis lugnt. Men sen kan man ju också säga att Rom endast var en mångkultur på pappret. De olika folken interagerade sällan med varandra.
Romarriket var ju dessutom rätt glest befolkat, där fanns inte direkt likadana förutsättningar som i exempelvis Ottomanska riket. Där hade man näst intill religionsfrihet med både kristna, judar och muslimer i landet samt förhållandevis stabilt. Folk kunde beblanda sig med vilka kulturer de ville, men det hände ändå inte.
Till detta kan tilläggas att inget samhälle överlevt som mångkulturellt. Minoriteterna har antingen assimilerats eller tagit över. Att invandringen till Sverige idag slår den till USA och därmed är den största i världshistorien per capita är inte heller en myt. Trots att man febrilt försöker påstå något annat.
Några frågor som då uppstår är, vem skall anpassa sig till vem? Är det majoriteten som skall anpassa sig efter minoriteten eller tvärtom?
Skall man skapa parallella samhällen eller låta de som kommer utifrån anpassa sig till det samhälle man kommer till?
Mångfald i min värld, är en värld där olika folkslag inte tvingas samman, utan tillåts utvecklas i sin egen takt i sina egna unika riktningar. Där exotiska inslag fortsätter att vara exotiska, och där olika folkslags kulturer blandar sig i den utsträckning folken själva så önskar, och inte enligt en politisk elits godtycke. Vi kan handla av varandra, besöka varandra, fascineras och förundras av varandra, men historien har ju ändå visat att vi inte vill leva inpå varandra.
Motstånd mot mångkulturen
Att invandringen idag är väldigt destruktiv för samhället och konstaterandet att den därför bör stoppas betyder inte nödvändigtvis att man anser att människor har olika värde. Lika lite som att du kanske inte vill ha vem som helst boende i ditt vardagsrum betyder att du anser att människor har olika värde. Vi har ett stort problem i det här landet, vilket inte kommer att försvinna, det kommer att bli värre och värre och värre. Vi minskar som folk demografiskt, den invandrande befolkningen med sina seder och traditioner växer snabbare än någon annan.
Antagligen beror motståndet till stor del på att det går väldigt, väldigt snabbt och att många känner att de inte har någon input i frågan. Dessutom är dessa kulturella förändringar inte någonting som svenskar anammar frivilligt, utan något som andra människor från andra länder tar med sig och kräver att vi ska respektera.
Det handlar nog mycket om att det har blivit en så fruktansvärd hets kring allt som har med invandring att göra: att vi måste vara toleranta, acceptera de som är annorlunda, inte kränka någon genom att råka skämta eller göra/säga något dumt, inte anamma vår egen kultur då det är något som anses som något fult/rasistiskt (detsamma gäller dock inte invandrare) osv. Man är väldigt pigg på att understryka medborgares rättigheter. Vad man inte nämner lika ofta är de skyldigheter som kommer av att vara medborgare i ett samhälle.
När jag blickar framåt ser jag en exploderande brottslighet med ökad otrygghet, sämre skolor och kaos i dess fotspår. Förr eller senare kommer det att inträffa öppna motsättningar i det här landet om inget görs. Det är tråkigt, men kanske förklarligt att så många inte förstår att den trygghet och det välstånd som byggts upp i landet är resultatet av många generationers kamp. Det har inte uppstått ur ingenting, det har byggts upp genom frihet under ansvar med lagens överinseende, och genom människors goda vilja och hårda arbete.
Det kräver också fortsatt hårt arbete för att bestå!
Förbud, eller inte
I ett liberalt samhälle av svensk typ är det svårt att på ett självklart sätt förorda förbud av exempelvis slöjan, vare sig vi talar om niqab eller andra modeller. Vi tillåter ju trots allt en mängd märkliga klädesplagg i ett modernt samhälle. Vi ska däremot vara beredda på att ta konsekvenserna av en hög invandring från länder där exempelvis slöjan är en accepterad del av deras liv och i vissa fall även starkt religiöst betingat. Priset den svenska nationalstaten kommer att få betala för detta är en uppdelning av samhället i etniska och religiösa enklaver med liten eller ingen kontakt med det dominerande samhället.
Slöjan är i därför det här sammanhanget en markör som visar hur svårt det kan vara att förena islamiska värden med det levnadssätt som etablerats av majoritetsbefolkningen. Islam och djupt troende muslimer praktiserar oftast en genusordning flertalet svenskar ser som tillhörande en förgången tid. Förtryckta eller inte, för moderna människor är det naturligtvis absurt att kvinnor inte kan visa håret för främmande män eller täcker ansiktet med mask.
Däremot finns det historiska exempel på hur det går när man försöker klumpa samman människor i mångkulturella samhällen, hur dessa slutligen kollapsar och även vad som händer efteråt. Där man ser hur människor delar upp sig efter folktillhörighet och drar sina gränser. Därför ser jag inte det som att det är nationalismen som är ute, utan just de mångkulturella samhällen på vilket man vill bygga framtiden.
Gott & Blandat
Om alla tillslut blir blandade och blir någon sorts brungrå hybrid så kan man ju omöjligt vara för att det ska finnas både vita,svarta, gula, alltså mångfald. Majoriteten verkar sakna fattningsförmåga för det. Så länge de får sociala och moraliska statuspoäng för sin Godhet och Tolerans, ställs inga djupare frågor, till exempel varför de måste förvandlas till en anonym massa utan folklig gemenskap, historia, etnicitet, kultur som finner sin gemenskap och mening i livsstilskonsumtion.
Dessa människor ser vem som helst som svensk och funderar inte så mycket kring det.
För att kunna kallas rasist för trettio eller fyrtio år sedan, var man tvungen att aktivt ogilla främmande människor. Jag ogillar inte främmande människor. Vad jag gillar, vad jag älskar, är mitt land, min kultur och mitt folk och jag ser hur det försvinner i rasande takt. Givetvis var inte allt ”bättre för” men gamla vågade gå ute om kvällarna i varje fall,utan risk att bli rånade.
På 70-talet åkte Ingemar Stenmark ”skiten” ur alla i alpint (man fick skriva om reglerna för att bryta hans dominans), Björn Borg var i final i det mesta han ställde upp i, Ronnie Pettersson var vår stora motorstjärna och ABBA erövrade världen. En 12:a döpt Sverige seglade Americas Cup. Man var stolt över att vara svensk. Idag är man inte fullt så stolt över att vara svensk. Sverige är ett förhållandevis litet land vilket öppnat sina dörrar på för vid gavel för människor från tredje världen, vi har helt enkelt blivit översvämmade.
Våra skolor fungerar inte, våra sjukhus fungerar inte, det är mycket som inte längre fungerar. Vårt välfärdssystem är likaså på väg att slås ut. Så om jag vill försvara det jag växte upp i, vad jag föddes in – mitt land, min svenska kultur, mitt arv och min historia – är jag tydligen en rasist.
Peter
”Ni har skapat mig!!” – Del 1
”Ni har skapat mig!!” – Del 2
”Ni har skapat mig!” – Del 3