Det var inte min mening att uppsöka demonstrationen som SDL anordnade den 14:e Juli. Utan tanken var precis som tidigare år strosa runt på Avenyn med goda vänner och insupa atmosfären inför Gothia Cup.
Där tusentals långväga gäster kommer och vill ta del av en kultur som många runt om i världen är en del av, nämligen fotbollskulturen. Fotboll är en stor sak runt om i världen, en kombination av skönhet, ständiga installationer och ett av de kreativa situationisternas happening. När fotbollen är som bäst visar den på en atmosfär som otvivelaktigt smittar av sig på alla som kommer i dess närhet. Inga hatramsor hörs, men ett ständigt trummande, ett ständigt sjungande, ett totalt stöd och en kärlek till laget som fortsätter till långt efter matchslut, oavsett resultatet.
Man kan njuta av Martín Palermos nickmål från 39 meters håll på en misslyckad utspark eller av Riquelmes dribblingar och inlägg utan att på allvar bry sig om vem som slutligen vinner. Det är själva kärnpunkten i den fotbollskultur som finns runt om i världen. Där själva uppträdandet på fotbollsplanen speglar samhället. Där Liverpoolfansen och Barcafansen sjunger ”You’ll Never Walk Alone” tillsammans och applåderar sina lag och varandra. Det är vad man vill läsa om i tidningar eller se på se på TV inslag. Bra fotboll och fotbollskultur. Som den ska vara. Istället är det bilder på spelare som pucklar på varandra och är det inte det så är det bilder på supportrar som löper amok på någon italiensk stadion och matcher inför tomma läktare.
Demonstrationen som SDL anordnade föregicks av det sedvanliga hatandet från vänsterextrema krafter. Där Rättvisepartiet Socialisterna hade en framträdande roll. Ett parti som troligen har tätt samarbete med Pantrarna i Biskopsgården, även om jag inte den här gången såg någon representant från den gruppen. Däremot såg jag flera andra herrar med tvivelaktig bakgrund bland motdemonstranterna. Flera av de talare som pratade innan SDLs demonstration satte igång, berättade snyfthistorier om hur de kommit till Sverige från krig och elände. Samt hur glada de var när de äntligen fick en chans att återgälda detta genom att vara med en sådan dag som denna.
Min tanke var: ”att de inte skäms”, genom att på ett så uppenbart odemokratiskt sätt vara med och förstöra för de medborgare som ville ta del av vad i det här fallet SDL hade att säga. Lagliga demonstrationer är tillåtna i Sverige så länge de inte bryter mot några lagar. Motdemonstranter som olagligen försöker sabotera lagliga demonstrationer är ett hot mot demokratin. Men antingen är de väl förblindade av sitt hat mot SDL mfl, eller inga stora anhängare av demokrati. Eller båda. Det förvånar mig inte det minsta att Rättvisepartiet Socialisterna inte fördömer antidemonstranterna, utan snarare hejar på dem och häcklar SDL mfl, hur patetiska de än må vara. Demokrati javisst, så länge du tycker som oss för annars kastar vi ägg och sten på dig och skriker när du försöker prata.
Under dessa talen kom man med rena lögner genom att bland annat påstå att SvP var de anfallande under det så kallade ”yx-anfallet”. Man tog även upp den taxichaufför som blev misshandlad i Göteborg, men man nämnde inte de taxichaufförer som misshandlat svenskar eller våldtagit i Göteborg. De var inga etniska svenskar utan invandrare allihopa utan undantag. De vänsterextrema kastade även sten i glashus genom att framhålla att SDL är en liten organisation på högerkanten vars syfte är att sprida hat och fascism. Ingen gång togs det upp att Rättvisepartiet Socialisterna, vilka var på plats och talade. Inte heller är en stor organisation, fast på vänsterkanten och definitivt är de som driver på både hat och åsiktsfascismen i Sverige.
Det kom ett gäng ungdomar som var maskerade och jag blev nyfiken på att se om polisen hade för avsikt att ta itu med dessa som var maskerade redan när de kom. Dock reagerade inte polisen utan bara gav dem ett ögonkast och fortsatte sedan att prata med varandra. Vilket är helt emot vad som gäller vid demonstrationer. I det här fallet hade polisen alla möjligheter att dels be dem ta av sig sina masker alternativt plocka in dem i piketen som stod precis bredvid. Men uppenbarligen gäller detta inte alla….
Polisen satt på ett av hustaken och filmade med två kameror, alla som var på plats. Alla de cirka 200 stycken som stod i motdemonstrations-klungan, för mer var de inte. Övriga runt 50 stycken vilka stod en bra bit ifrån kan man inte hävda tillhörde motdemonstrationen. Inte heller kan man räkna in det dryga 50-talet poliser som stod och fanns vid Götaplatsen, till demonstrationen som sådan. Dessutom stod det ett flertal med kameror såväl innanför avspärrningarna som ute i folksamlingen och fotade ALLA vilka deltog i demonstrationen. En del var säkert legitima fotografer men troligen inte alla.
Då jag ändå var på plats bestämde jag mig för att stanna en stund, inte för att jag var intresserad av vad SDL hade att säga. Utan för att se med egna ögon hur det hot som jag anser vara större mot vårt svenska samhälle, tänkt agera under denna lite disiga söndagseftermiddag men ändå gott väder.
Att ett enskilt parti eller en enskild organisation inte drar så stor skara åhörare på ett torgmöte är inget misslyckande, det är helt okej. Att däremot hundratals vänsterextremister dyker upp enbart för att förstöra, eventuellt slåss och blåsa i visselpipor visar att det vänsterextrema VÅLDET är tusentals gånger större än det ”högerextrema våldet”. Och borde tas på allvar som ett hot mot vårt demokratiska samhälle. I sedvanlig ordning skreks det därför i megafoner som var riktade åt fel håll. Där de vanliga slagorden ”inga fascister på våra gator” och så vidare, hördes. Inga gatstenar, bengaler, eller flaskor kastades, vilket får anses vara ett plus i kanten för i dessa antidemokraters så sedvanliga arsenals innehåll.
Runt om i gruppen där jag stod cirkulerade både civilpoliser, vänsterfolk, reportrar och vanliga flanörer som likt mig själv stod och skrattade åt dessa antidemokrater som uppenbarligen inte inser hur de själva uppfattas av vanliga människor. Eller som de två göteborgare vilka stod bredvid mig sa när gruppen skanderat ”inga rasister på våra gator”.
Den ene sa:
- Dô, tror du de betalar skatt på SINA gator eller?
Den andre svarar:
- Naj, då hade de la ente varit här vettô. Så jävla dyrt som det är med en egen gata?
Så, stående i en grupp med människor som inte är intresserade av att man resonerar, diskuterar, samtalar och argumenterar i första hand, och försvarar sig mot våld i sista hand när det krävs. Jag funderade på om det är som så att problemen formar politiken, inte tvärtom. Och att det som växer fram i framförallt Europa just nu är anti-globaliseringsrörelser, inte högerextremism. När medborgarna inte känner att de kan påverka de beslut som rör dem, ökar klyftan mellan medborgarna och de förtroendevalda. Därför krävs det en utveckling som stärker demokratin ur den enskilda människans utgångspunkt, inte urholkar den. Besluten bör tas nära människorna.
Eftersom många av de problem med öppna gränser, global konkurrens, och så vidare, nu börjar göra sig gällande. Vi lever kanske i den första tids-eran där nationer inte längre ser det som en självklarhet att sätta sina egna intressen först. Medan invånare gör det istället och hellre vill leva med folk man känner samhörighet med än folk som har helt diametrala värderingar, kulturer, seder, språk.
För att bevara nationalstatens existens och stå emot krav på separatism men även på stark autonomi, har man i olika länder infört så kallade asymmetriska styrelseskick. Där det unika i regionen betonas i stället för att sträva efter likformighet, alla regioner har kanske inte samma behov av självstyre i alla typer av frågor. En ökad regionalisering som är anpassad efter de olika områdenas behov behöver alltså inte hota den nationella statens existens utan kan i stället tydliggöra vilka band som förenar lägre nivåer med nationalstaten som sådan.
Det kanske också är som så att just själva höger- och vänsterskalan inte räcker till för att dela in olika politiska ideologier korrekt. Man hinner fundera och reflektera en hel del under dylika arrangemang, framförallt när man inser hur fruktansvärt patetiskt det är att samla ihop en massa antidemokrater för att ge sig på fredliga demonstrationer och ha sig. Det är därför fullt naturligt att svenska familjer drar sig för att närvara under sådana omständigheter.
Sakta men säkert började jag med dessa funderingar i huvudet att traska nedför Avenyn. En bit ner på gatan stod en person med sjal runt halsen och diskuterade ivrigt på bruten svenska med polisen varför de hade sina kravallhjälmar med sig. Han bedyrade sin yttersta respekt för polisen och deras jobb men ansåg att de borde lämna sina hjälmar och kravallutrustning hemma då det skulle trigga igång folk. Polismannen svarade sakligt och lugnt att det handlar om deras säkerhet i händelse av oroligheter och att det är utrustning som ingår i deras tjänst vid tillfällen som detta. Då det är en högrisk demonstration. Killen verkade inte förstå, så jag lämnade honom och polisens försök till förståelse.
Jag gick över gatan till Park Aveny och ner till Heden där min bil var parkerad, när det plötsligt hörs höga rop och en klunga maskerade, mörkklädda individer kommer springande jäms med spårvagnsspåren upp mot Avenyn. En rask promenad över till sidan där Evas Paley finns gör att jag utan risk för att hamna mitt i något kan observera hur dessa killar och tjejer skriker slagord åt någon eller något som antagligen sitter på spårvagnen då den precis åker förbi. En polispiket åker fram, klungan springer över gatan upp mot Arkivgatan, två poliser till häst följer efter dem men jag har ingen lust att följa efter. Sedan får jag veta att dessa varit i handgemäng med både polis och även andra.
En intressant eftermiddag som gör att man inser att samhället är i ständig förändring och ställer därmed också nya krav på demokratin.
Peter
