Hundratals invandrare står på kö i Stockholm till det enda kontoret i hela Sverige som erbjuder stöd till frivillig återvandring till invandrarnas hemländer. Somalier, irakier, bosnier, alla vill de ha hjälp att flytta tillbaka till sina hemländer, men här görs det inga extra besvär för att hjälpa.
Artikeln är från september 2011 men är väl värd att plocka fram för att belysa idiotin i landet Sverige. De tre handläggarna som jobbar på återvandringsverksamheten begränsar sig till fyrtio långsiktiga ärenden var. Om det är medvetet för att gå på regeringens agenda för att förhindra repatriering i större mängd eller ej vet vi inte, men nog verkar det märkligt. Inte nog med att det endast finns ETT enda sådant här ställe i hela Sverige, kontoret ligger i stort sett helt undangömt i skuggan av den gigantiska fabriken Cementa i Liljeholmen i Stockholm. För att ytterliga försvåra att hitta stället så är entrédörren en oansenlig dörr.
På dörren kan man läsa att man på uppe på femte våningen hittar utbildningsförvaltningen, och med väldigt liten text därunder kan man med förstoringsglas läsa ”Återvandringskontoret”. Hissresa och byggdamm i lungorna ingår för att man så småningom via två korridorer hittar kontorsrummet med tre skrivbord. Det är verkligen inte lätt att hitta stället. Men det kanske ingår i statens agenda. Det får inte vara lätt att hitta för då kanske för många flyttar tillbaka. Att man dessutom får reda på av de anställda att de vägrar göra reklam för verksamheten så blir man än mer skeptisk vad som pågår.
– Vi avstår medvetet från att göra reklam för verksamheten, säger Emina Krzovic som är samordnare sedan 2003.
Ändå ringer upp till 15 invandrare per dag som vill tillbaka till sitt hemland.
– Svenskar, somalier och bosnier tänker precis likadant när de befinner sig i den här situationen, så återvandring kan inte betraktas nationellt, säger Emina Krzovic. Att återvända dit man är född är ett existentiellt behov.
Om invandrarna redan från början informerades om möjligheter att kunna återvandra skulle integrationen också gå mycket lättare, säger hon. Med andra ord så är det väldigt hysch-hysch från myndigheternas sida att upplysa alla om denna möjlighet. I stället vräks det ut foldrar, broschyrer och reklamfilmer om alla bidrag och lite till som de är berättigade till. De som önskar flytta hem igen faller inte sällan mellan stolarna. Ett av de få program som återvandringskontoret faktiskt kunnat ordna var när de erbjöd tio bosnier i Sverige att göra praktik i hemlandet med 5 000 kronor i månaden. Fem av dem fick jobb direkt efter och ytterligare två kunde återvandra senare.
Emina Krzovic kollega, Ayaan Mohamed, kom från Somalia som 16-åring 1997 med sina yngre bröder och har bara jobbat vid återvandringskontoret i ett halvår (när artikeln skrevs). Hon säger att ju mer hon lär sig av verksamheten, desto mer känner hon att hon själv vill bidra till sitt land.
Att Somalia är ett kaotiskt och krigsdrabbat land är inte något som hindrar. Ayaan Mohamed berättar att många somalier, oavsett regionalt ursprung, återvänder till de norra delarna av landet som är bättre organiserade. Där finns en lokal regering till vilken samtliga tjänstemän rekryterats från diasporan, helt enkelt för att alla välutbildade somalier hade flyttat utomlands. En av regeringstjänstemännen har tidigare bott i Sverige och han kommer mellan varven hem och hälsar på sin fru här.
Och varför får inte den enda återvandringsverksamheten några statliga bidrag för att få tillbaka så många som möjligt. För det borde väl i rimlighetens namn vara det som är den egentliga meningen. Tänk vad pengar Sverige hade sparat om så bara 10 000 hade återvandrat. Varför lobbar inte media för denna verksamhet? Illegala invandrare kostade Region Skåne sju miljoner kronor förra året. Det tyckte den kommunala moderatpolitikern som basar där var en struntsumma. Så, för att vända på det, ge återvandringsverksamheten ett par struntsummor.