Insändare GP: Jag följer med fasa det som händer i Husby. Med än större fasa tar jag del av allt som sägs på kultursidor, Facebook och Twitter. Kommentarer om hur invandrare bör utvisas, vräkas, dödas varvas med kommentarer om samhället som svek, samhället som slår, samhället som förnedrar.
Organisationer och journalister tar på sig ansvaret att tala för förorten. De vet minsann varför upploppen sker. De har ensamrätt på sanningen.
Och mitt i detta står jag. Förvirrad. Ledsen. Sårad. Arg. För vad jag än säger eller gör så är jag en förrädare. Jag passar inte in. Jag sviker. Jag är född utomlands. Av två utländska föräldrar. Jag kom till Sverige 1992. Då bosatte vi oss i Rosengård.
Hela min uppväxt har präglats av dålig ekonomi och jag har hängt i de mest utsatta områdena under hela min uppväxttid. Jag har sett ALLT när det kommer till droger och kriminalitet. Jag har varit med om allt när det kommer till social utsatthet, med en ensamstående mamma som knappt talar svenska och som har gått på soc så länge jag kan minnas. Jag vet hur det är att öppna ett kylskåp och finna – ingenting.
Du tycker du har det svårt? Försök då vara hemlös vid 16 års ålder som jag har varit.
Så enligt organisationer som Pantrarna och Megafon är jag väl sinnebilden av en sviken blatte. Jag bör vara på toppen av barrikaden. Skrika om orättvisor och slänga stenar. Det är synd om mig! Jag är sviken av samhället!
Men jag har valt en annan väg. Jag har pluggat. Jobbat. Slitit. Allt jag gör måste vara tio gånger bättre. Varje ansträngning tio gånger större. Bara för att kunna mäta mig med de som har haft det mer privilegierat. Detta är något som jag har accepterat.
Men är det något jag inte accepterar är det att jag efter allt mitt slit, efter att ha bytt efternamn och färgat håret ljust, efter att ha tränat bort min förortsslang och slagits, kämpat, slitit mig till den position jag har idag, inte efter allt detta, får jag räknas in som svensk. För när jag i mitt glädjerus över Sveriges VM-final vinst i söndags glatt utbrast hur glad jag är över att vara svensk, blev jag genast tillrättavisad. Du är ju faktiskt inte svensk, på riktigt. Nähej…
När Petter Larsson skriver på Aftonbladet kultur att man för att förstå explosiviteten måste först se krutdurken: det vardagliga systemvåld som invånarna utsätts för. Arbetslöshet, osäkra jobb, usla bostäder, diskriminering och ibland rena trakasserier från polismakten. Och så stigmatiseringen: mediebilderna, fördomarna. Jaha, även enligt Petter Larsson borde jag då vara ute och kasta sten och vandalisera. Jag är ju en av dessa stackars invandrare. Jag passar inte in i hans världsbild.
Jag blir bara så trött. Vad vill ni att jag ska göra för att passa in i er invandrarmall? När jag inte vill spela offer för den ena sidan. Och inte vara arg för den andra. Kan ni berätta för mig vilken sorts blatte ni vill att jag ska vara?
Eller, jag har faktiskt en bättre idé. Ni kan låta mig, och tusentals andra, lyckliga, välanpassade, invandrande INDIVIDER prata för oss själva. Och förklara att vi visst trivs. Att vi visst är tacksamma. Att det är fel att bränna ner sin förort. Men att det också är fel att exkludera oss. Låt oss tala för oss själva. Och sluta försöka pressa in oss i en mall av hur ni tycker att en invandrare ska vara.
För ni talar i alla fall inte för mig.