Kim Mårtensson och hennes mans liv var upp och ned. Festerna och konflikterna avlöste varandra. Men när Kim konverterade till islam och hennes sambo, Elvis Hebibovic bestämde sig för att bli praktiserande muslim satte de punkt för det som varit. I dag känns deras relation både trygg, nära och respektfull.
Vändningen kom för lite mer än två år sedan. Utan den hade Kim Mårtensson inte suttit här i dag, i parets kök på Lindängen i Malmö.
– Om det fortsatt så, med fester, alkohol och tjafs, hade vi gått åt var sitt håll, säger Kim Mårtensson, 25.
Hon har minstingen i knäet, fyra månader gamla Aisha Hebibovi’c. Emin Hebibovic´, två år, sitter i vardagsrummet och passar på att dra ut sin storebror Enes videofilmer på golvet, medan Enes kör sparkcykel ute på gården. På diskbänken tinar kycklingklubbor, till kvällens middag när Elvis Hebibovic´ kommit hem från jobbet som truckförare.
– Vår relation är helt annorlunda i dag. Vi har större respekt för varandra och tjafsar aldrig om småsaker längre. Allt är så mycket bättre och mer harmoniskt, säger Kim Mårtensson.
Harmoni är långt ifrån en självklarhet för henne. Som åttaåring blev hon och hennes sju syskon placerade i fosterhem.
– Mina föräldrar fixade det inte. De är missbrukare, säger Kim Mårtensson utan omsvep.
Tillsammans med en av sina systrar placerades hon i en familj i Sjöbo, med fosterföräldrar som kom att bli som hennes riktiga. Varken de eller hennes biologiska mamma och pappa är religiösa. De är som vanliga svenskar, säger hon. Men när den tonåriga Kim fick veta att en av hennes äldre systrar, som hon inte längre bodde med, konverterat till islam blev hon nyfiken.
– Islam hörde ihop med kvinnoförtryck och självmordsbombare för mig på den tiden. Det man ser på tv, det negativa. Nu började jag i stället leta efter något gott bakom allt det där.
Det var hon, vad hon vet, ensam om att göra hemma i Sjöbo. Kim började läsa på och nyfikenheten höll i sig. Något år senare träffade hon Elvis och paret flyttade ihop i lägenheten i Malmö. När studentmössan skulle på var Kim i fjärde månaden, med parets son Enes Hebibovic´, som nu är fem. Elvis kommer från en muslimsk familj, men varken han eller hans familj var praktiserande troende.
– Men för ungefär fem år sedan började Elvis mamma söka sig till sin tro. Hon lärde mig mer. Och mycket är egentligen sunt förnuft, som att man inte ska dricka. Det som muslimer också har, som jag inte upplever hos exempelvis kristna, är själva tron. Man tror verkligen på Gud, säger Kim.
Hon stryker Aisha över kinden och pussar henne på hjässan, samtidigt som hon lockar Emin med en chokladboll så att han lämnar storebrors filmer i fred.
– I flera år tänkte jag att jag ville bli muslim. Men det fanns en oro där, skulle mina föräldrar vända mig ryggen? Vännerna? säger hon.
Men när förhållandet blev destruktivt, då, för tre år sedan, sköt Kim oron för vad andra skulle tänka åt sidan.
– Då sa jag inget mer festande, ingen alkohol. Det hade blivit mycket tjat och bråk och jag kände att vi inte skulle ta det längre. Jag tog initiativ till att vi skulle söka oss till islam och det kändes rätt även för Elvis, säger hon.
Själv började hon gå på föreläsningar i moskén och lära sig be. En granne hjälpte henne på vägen. Förklarade hur man gör och vad man säger.
– Sedan den dagen har vi haft det mycket bättre.
Är det enbart tron som har gjort hela skillnaden?
– Ja, folk med en tro klarar livet på ett annat sätt. Man har något att luta sig mot, säger hon.
I dag läser Kim Koranen regelbundet och ber fem gånger om dagen, en app på telefonen påminner henne om när det är dags.
– För mig betyder Gud allt. Förr, om vi exempelvis hade bråkat, kunde jag älta det i en månad. Nu lägger jag det bakom mig när jag ber och tänker på att Gud vet och ser allt. I bönen samlar jag mig. Det är ett sätt att rensa huvudet.
Huvudduken var det sista steget. Sjalen som gör att alla kan se. Och tycka.
– Elvis var tveksam, rädd att jag skulle få spydiga kommentarer och svårare att få jobb. Ändå frågar vissa om han har tvingat mig. Då kvittar det liksom vad jag svarar. Jag bär slöja för att jag vill det. Det känns tryggt och för mig betyder det att jag respekterar mig själv och min man. För den som blir tvingad förstår jag att det är annorlunda.
När Kim för första gången öppnade dörren för att släppa in bästa vännen, iförd huvudduk, såg hon chocken i vännens blick. I dag har hon vant sig.
– Hon har insett att jag trots allt är samma gamla Kim, precis som mina fosterföräldrar har gjort. Själv kan jag bara sakna en grej från förr. Att träffas alla kompisar på en gång. Men skulle jag bjuda hem alla på saft hade möjligen någon kommit, hade jag bjudit på en 75:a hade alla dykt upp. Så är det ju.
Redan som liten flicka lovade Kim sig själv att aldrig någonsin bli som sina föräldrar. Som praktiserande muslim, med en tro som hjälper henne att må bra och känna sig trygg, känns det inte svårt att hålla löftet, menar hon.
– Så klart vill jag komma till paradiset, och inte göra fel saker i livet. Och jag vill uppfostra mina barn till bra människor och själv vara en förebild, säger hon.
Ännu har hon inte promenerat genom Sjöbo, samhället där hon växte upp, med slöjan på. Men kanske vet redan de flesta. Förra året var Kim en av deltagarna i SVT:s ”Den sjungande trappuppgången” och blev för en period kändisansiktet för unga konvertiter.
– När jag går ut, och då är det ändå här i Malmö, vänder sig vissa om på gatan. Är hon verkligen svensk, ser de ut att tänka. En del tror att jag är hjärntvättad eller psykiskt sjuk och bara skakar på huvudet. Men det där bryr jag mig inte längre om.
Hon skakar också av sig kommentarerna från sin biologiska pappa som hon kan få på Facebook, kommentarer om jävla muslimer hit eller dit.
– Förr eller senare får alla vad de förtjänar. Det är inte så att jag inte vill mina biologiska föräldrar väl. Jag skriver till dem ibland och berättar hur vi har det och så, även om vi så klart aldrig kan få någon innerlig relation. Men som sagt, gör man inte saker bra i sitt liv kan man inte förvänta sig att få bra saker tillbaka.
I framtiden hoppas Kim att familjen kan köpa hus. Och att hon och Elvis gemensamt kan resa till Mekka.
– Vi delar drömmar. Och det är viktigt.